Karen Clifford
Karen hade varit ett ensamt barn, full med skarpa kanter och vassa armbågar. Med mörka bistra ögon hade hon spanat n världen runt omkring henne och kommigt fram till att den inte var säker, att den aldrig skulle vara säker för henne. Hon var liten och tanig och kunde inte sluta gråta när hon blev slagen så hon var tvungen att beskydda sig på något sätt.
Så hon hittade de större barnen, de dumma barnen. De som inte förstod att om de tog alla lunchpengar från en unge skulle någon hitta dem men att om de tog en del av lunchpengarna från många ungar så skulle ingen komma på vad som hände. Hon blev mer eller mindre accepterad där, så länge hon kom med liknande bra ideer så fick hon hänga med dem och om någon gav sig på henne då var det samma sak som att ge sig på de starkare barnen.
Det var inte lojalitet utan äganderätt och hon var smärtsamt medveten om det.
Så växte hon upp och efter ett tag räckte inte smarta ideer längre så hon var tvungen att bli bra på något annat, vem som helst knde slå sönder en vindruta och länsa en bil men inte lika många kunde dyrka upp låset och tjuvkoppla den. Vem som helst kunde bryta sig in i ett lager men inte alla kunde avlägsna tjuvrna från
övervakningskamrorna. Hennes mor hade aldrig varit med i bilden och när farsan försvann till sist gjorde hon det samma. Försvann ur systemet och dokumentationen och började leva enbart på vad hon kunde ta från andra.
De större barnen växte också uppoch istället för knutnävar använde de järnrör och knivar, till och med pistoler. De började förstå hur användbar hon var och när hon väl lärde sig länsa bankkonton så började en av dem alltid följa efter henne. De sa att det var för hennes säkerhet men hon förstod hotet. Hennes säkerhet skulle bara vara garanterad så länge hon gav resultat, och det blev värre. Till slut satt låset på utsidan av dörren och det hade varit månader sen hon var utomhus sist.
Karen var 17 och trött på att vara säker.
Som tur var så var hon fortfarande liten och tanig, badrumsfönstret var ingen match för henne. Det var dock vakterna som råkade få syn på henne och hon grät när de bröt hennes ben. Andra hade fått brutna fingrar eller kanske bara blivigt nedslgna men de kunde inte riskera huvudskador och hon behövde sina fingrar. Det var när Baf kom som allt förändrades och det är hon glad för.
Hon hade beordras att hacka sig i en privat databas som tilhörde en viss Bartholomeus Huntington. Det hade inte varit ett lätt jobb och hon visste att evm det än var som bestämnde numera började bli otålig med henne. Hon hade jobbat i nästan 2 dygn i sträck nu och hade för några ögonblick sedan fått upp vad hon trodde var den sista spärren. Hon tittade förväntansfullt på skärmen som om den skulle uppenbara världens alla hemligheter till henne. Vad som kom upp var en mängd textdokument, runt 1000 för att vara exakt. Alla med en kod framför ett namn, oftast på något främmande språk. Hon öppnade ett par på prov och läste igenom dem.
Böcker, alla var om böcker. Ingående beskrvingar om hur han fått tag på dem vad de sades handla om och vad som egentligen fanns i dem.
3 timmar senare läste hon fortfarande när hon hörde pisolskott utifrån. Hon tog snabbt ur minneskortet utr datorn och drog ur sladden. Dörren flög upp och en av vakterna kom instormande och ryckte bryskt upp henne på fötter. Han frågade nervöst om hon hade *det* på vägen mot dörren och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla jämmna steg. Han ledde henne vidare innåt och uppåt innan knuffade henne genom en dörröppning. Hon snubblade till och landade i en röra på golvet, tittade upp mot en hotfull scen. Det fanns bortåt 10 personer i rummet bland dem en man i 40 års ålder med kostym som satt bakom ett skrivbord och ett antal livvakter runt honom.Hon antog att det var hennes chef även om hon aldrig sett honom förut. En äldre gentleman som på något sätt verkade vara mer än bara en buse i kostym satt framför skrivbordet med en pistol riktat mot chefen. Bakom gentlemmanen stod en lustig figur som vars ögon snabbt skiftade över rummet och vars kroppsbyggnad talade om att han inte behövde pistoler eller liknande. Vid dörren stod dessutom av alla saker en präst.
"Så" sa gentlemmanen utan att ta blicken av chefen "Det är du som hackat dig in i min dator?"
Hon nickade andlöst och lyckades få fram ett instämmande mummel, gentlemmanen verkade titta på henne ur ögonvrån. Resten var inte lika diskreta utan stirrade öppet på henne. Hon undrade hur de såg henne, en alltför blek och mager tonårsflicka med blåmärken på armarna iform av fingeravtryck och med stora skräckkslagna ögon.
"Okej du kommer med oss," han nickade kort åt den lustiga figuren som helt enkelt lyfte upp henne utan att bry sig om hennes upprörda pip.
"Vänta lite nu" Chefens röst skar genom rummet och ett ögonblick var hon inte säker på vad hon ville, att bli ivägdragen så här eller att få komma tillbaka till sitt tomma säkra rum.
"Har du något att tilllägga Mr Frame? I annat fall tror jag polisen skulle vara mycket intresserad av vad vi fick fram från ER dator efter vi upptäckt intrånget?"
Hon kunde inte riktigt se vad som hände men ingen protesterade när de gick ut. De satte sig i en bil med väntande förare. Då först vågade hon yttra sig.
"Ni ljög där inne, ni hittade ingenting på vår dator"
"Hur vet du det" Sa gentlemmanen roat med ett höjt ögonbryn
"För det är jag som byggde datorn, det är jag som ordnade säkerhetsanordningarna på hela nätverket, ni kom inte igenom"
Gentlemmanen skrattade "Nej det gjorde jag inte, men jag skulle gärna vilja kunna. Mitt namn är Bartholomeus Huntington och ditt namn är?"
Hon kunde lika gärna säga det, det fanns ingen fara med hennes namn, ingen historia bakom det.
"Karen Clifford"
"Så Miss Clifford är du intresserad av ett jobb, det är betald övertid och jag skiter i vart du spenderar din fritid."
Hon mötte hans blick och förstod att han visste att hon läst om böckerna, det fanns inget utrymme för vägran i den blicken. Men det fanns också något annat, ilska som antagligen inte fanns där innan hon kom in i rummet. Hon undrade förstrött vad som hade hänt om inte Hackern hade varit en mager och ynklig flicka med tydliga tecken på att hon inte var där frivilligt. Prästen hade inte sagt ett ord utan höll blicken stelt rakt fram och Apmannen pladdrade glatt med föraren om Aliens. Hon hade alltid hängt med de större barnen och de här hade trots allt spöat upp hennes gamla *gäng*. Krigsbyte och allt det där.
"Jag är med"
Det var nästan 4 år sedan nu innan hon kände Barf tilräckligt väl för att kalla honom något annat än sir och innan Tjafs var tjafs och Fader Jonas helt enkelt blivigt Fassan. Nu var Barf mördad, uppbrunnen i det bibliotek hon fortfarande hade stora delar av i minnet dödligt rädd att hon där hade orsaken till att han blivigt mördad. Tjafs var kidnappad, kanske död eller kanske bara skadad. Ensam och blödande någonstans. Fassans smärtfyllda skrik hade nått henne över hennes lilla bugg och apmannen var hög på någon okänd substans och trodde hon var en fisk. Enligt alla konstens regler borde hon följa med Bishin nu, han jobbade helt klart för Iliana Fayne och hon hade vunnigt spelet, eller kanske skulle hon springa tillbaka till Enock. Hon var trots allt märkt nu tänkte hon bittert och stirrade ner på det oskyldiga stycke hud som dolde hennes slavmärke. Hon borde inte försöka ta sig igenom Iliana Faynes nätverk. Hon borde inte försöka hitta en lucka i ritualen som bundigt dem till Enock.
Hon blottade tänderna och knäade Bishin i skrevet
Sedan lyckades hon under Ilianas roade överseende tvinga i apmannen motgiftet och dra iväg Jhonom och Jonas tillbaka hem.
Screw you guys, I'm going home!
Gustavs D&D kampanj
Säg mitt namn (Kampanj novell)
Hon vaknade skrikande, ett ögonblick tidigare hade hon stått öga mot öga med en hydra. Innan det hade hon varit i Watherdeep tillsammans med Martin, flyende undan en Sorcerer med lite väl många areaformler för sitt eget bästa. Hon mindes adrenalinet, hur Martin hade skrattat när han såg hur Sorceren koncentrerade sig för att kasta någon formel på henne. Han visste att hon skulle klara sig, visste attt hennes ring bara skulle transportera henne runt 6 meter bort från smällen medan han kunde vända och hugga fienden. Hon log också när hon såg molnet av eld komma mot henne och kände det välbekanta rycket under naveln.
Sedan så stirrade hon en hydras tio huvuden i ansiktet och kände ett moln av kyla hon inte hade en chans att komma undan sänka sig över henne.
När hon vaknade var det för att stirra en alv i ansiktet och ingen kunde direkt bli arg på henne när hennes första reaktion var att spraka den i ansiktet och försöka fly. Varken den lilla Gnomen eller Halv-Orchen verkade dock särskilt imponerade eller farliga så när de bara ville prata lyssnade hon.
Det var en saga de berättade, en fantasi och hon och Martin skulle skratta åt den när hon kom tillbaka. Världar gick inte under, deras värld gjorde det inte i alla fall. Den var skitig och lömsk men så verklig att den aldrig skulle kunna ta slut. De hade levt i en värld där skratt, magi och fara hade färgat omgivningen i överjordiska nyanser och Det Fick Inte Vara Slut.
Hon följer ändå efter Halv-Orchen och Gnomen, beslutsam om att ta sig ut och till det hem hon är övertygad om existerar.
När tornet rasar hänger hon från sin egen hjälkrossare som själv hänger fritt i luften. Det första gången hon ser sig omkring i denna nya omgivning. Utsikten är främmande och hon förstår att hon måste vara långt hemifrån, så långt att t.o.m. stjärnorna ser annorlunda. Hon hör gnomens röst inom sig igen och ett ögonblick funderar hon på att släppa taget. Att blunda och falla och hoppas att var hon än vaknar kommer Martin vara där, hon tvivlar på att hon någonsin kommer ha en chans att hamna där han är men om hon släpper så har hon i alla fall möjligheten.
Hon hänger fortfarande kvar när repet kommer flygande och knyter det försiktigt runt sin midja så hon kan bli upphalad. Det hat hon från och med då känner för gnomen har inget att göra med att han nästan lyckades riva tornet de var i och allt med att hon är berädd att tro att han talade sanning när han sa att allting var borta.
Hon är instängd i en mörk och tom dimension och har just fått reda på att en av hennes cellkamrater heter Martin. Ett ögonblick känns det som hennes revben kommer brytas så hårt slår hjärtat men det är bara namnet de två männen har gemensamt.
Hans hår är ljust, hans ögon blå och hon har aldrig sett någon som ser så genom god ut. Han skrattar med henne, berättar historier för henne och de springer tillsammans på Watherdeeps gator. När han blir vald att tränas till Paladin vet hon att de aldrig kommer jobba tillsammans om hon blir Prästinna. En grupp behöver trots allt bara en helare. Istället säljjer hon sin själ till första bästa djävul som vill ha den och följer honom som en skugga ut i staden när han utför sina uppdrag. Officielt är hon aldrig i närheten av honom, officielt så skulle han som minst slå henne medvetslös och dra med henne tillbaka till kyrkan för att hon är en Warlock. Dock så väljer hans kamrater att inte se henne så länge hon gör nytta och själv så kan han inte SLUTA titta på henne.
Den här Martin har mörkt hår och mörka buttra ögon, han har vissligen en likadan rustning som hennes Martin men han ler aldrig och hans skratt är torrt och opersonligt. Hans anletsdrag förvrids med jämmna mellanrum och under deras två veckors vistelse i cellen hinner hon se honom med både horn och fyra konstant gråtande ögon. Han frågar också vad hon heter efter en stunds obekväm tystnad men hon vägrar svara. Hon vägrade säga det till Gnomen bara för att göra honom irriterad men hon mår aktivt illa av att tänka på att den här Martin skulle säga det, förvanska hennes namn i en mun som inte var menad att utala det.
Hon sålde sin själ för att det var det snabbaste sättet att vara med den hon älskade, hon undrar förstrött varför den här Martin handlade som han gjorde.
Första gången hon är i Gnomstaden finns ingen tid att leta bland de överlevande människorna. Hon vet att hon numera är medlem i en utrotningshotad ras och om, OM han finns där kommer hon hitta honom. Om han inte redan är död, gjort det hon inte vågade där borta i tornet eller helt enkelt förlorat en strid utan henne vid sin sida.
Hon vill inte veta hur han kände då, i det ögonblick hon försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Letade han efter henne, sökte Watherdeeps allt skummare kvarter för att hitta henne? Gav han upp, eller han kanske inte hann ge upp, världen kanske dränktes i eld och aska innan han ens hann sluta leta leta efter henne. Kanske skrek han efter henne när han dog, kanske trodde han att demonen som hade hennes själ hade tagit henne till sig en gång för alla. Kanske var han så rädd och hade så ont att han inte kom ihåg hennes namn eller ens sitt eget.
Det är tankar som hon inte vill tänka och hon använder all sin ilska mot skogsalverna när de gör sitt patetiska försök att stoppa henne.
När den här Martin överlämmnar boken till demonen så förstår hon direkt att det är en fälla, det måste det vara. Han ändrade i boken innan han lämnade över den till demonen trots allt. Han kanske skrev några explosiva runor eller ändrade något nyckel ord som skulle få ritualen att gå fel. Hon är inte Warlock för intet och känner igen ett bra föräderi när hon ser det. De andra tror självklart också att han föråder dem men ser inte föräderiet bakom föräderiet. Trots det kan hon inte vara säker och tanken på att förstöra boken flyger genom hennes hjärna. En Eldricht är allt det skulle ta för att skada den så mycket att den blir oanvändbar. Helvetets portar skule vara stängda.
Den här Martin möter hennes blick och hon vet att han vet vad hon kan göra. Det Fins ett outalat hot i den blicken, ett löfte av smärta och hämnd om hon skulle förstöra hans plan. Hon ser ingen glädje i blicken och vet med ens att vad han än gör så gör han det inte för någon annans vinning. Illamående så skjuter hon iväg en Eldricht mot honom innan hon känner det ryck som en teleportering ger och öppnar ögonen i Gnomstaden igen.
Hennes Martin är död och hon kommer aldrig någonsin få tillbaka honom.
De vill att hon ska representera männskligheten i en diplomatisk grupp och hon att tror hon inte hört något mer bizzart i hela hennes liv. Ett helgon och flera präster är redo att skicka iväg henne för att bedra alverna och litar på hennes förmåga att göra det. Skälvklart blir hon tillsagd vad hon skall säga och i slutet blir det ändå mest gnomen som för fram deras åsikter men hon blir ändå officiellt sätt ett sändebud för hela den männskliga rasen.
Hon säger att de kan kalla henne Mira, men bara för att få tyst på dem. En diplomat behöver ett namn, även om hon bara är temporär. Den enda som fick veta hennes riktiga namn är borta och hon vill att han ska vara den första att kunna ropa henne till sig.
Efter mötet överger hennes nya grupp henne för att teleportera sig tillbaka. Hon saknar hennes Martin, de som färdades men henne och honom förut. De hade varit nedlåtande av princip men också så hedersvärda att de skulle vägrat överge någon i främmande fiende teritorium av ren princip. Hon är osynlig men precis som hon kan se andra osynliga kan en del se henne och ensam är hon ett enkelt byte.
Så när hon möter kråkfolket och får höra talas om att den andra Martin har kallat till rådsslag så rusar hon dit utan tanke på de andra ur den nya gruppen. Hon sänder dem vissligen ett medelande men det får de tolka hur de vill. Namnet Martin kallar henne starkare än någon lojalitet till Gnomen eller druiden kan även om det namnet har en annan bärare nu. Hon känner sig som en hund som lystrar när någon kallar henne även fast den vet att dess ägare är död.
Dessutom så är det en ren slump att hon hittar den här Martin och han är kanske mer intresserad av att döda henne än av att prata med henne.
När hon kommer fram och på egen hand ser hur den här Martins öga lyser elektriskt blå men ändå lyckas se mer dött ut en hennes egen Martins grå blå gjorde. När han pratar om att inte vill utplåna några folkslag eller ta över världen ÄN och få det att låta precis som om han har planer på att göra det i framtiden så dör hon lite inuti för då kan inget skapa en likhet mellan den här Martin och hennes, inte ens namnet.
Det är hon som tar den högre moraliska ståndpunkten i gruppen. Hon vet inte riktigt varför men förut var det jämt hennes Martin som var den som ville rädda allt, ville lösa allt utan blod och som hade medlidande till och med för de som falligt så långt ner de kunde komma. Hon hade frågat honom varför, hans gruppkamrater hade frågat varför men de gånger han svarat hade han bara tittat på henne och sagt att han måste tro att han kan rädda dem.
Nu är han inte där, och hon måste rädda sig själv om hon ska ha någon chans att se honom i det här livet eller nästa. Trots att behovet att hjälpa andra är rationaliserat av detta själviska motiv så mår hon fortfarande fysiskt illa när Gnomen nöjt berättar om slakten av alvarmeerna. Den här Martin verkar inte ha någon reaktion över det hela och hon blir kall inombords av hans tydliga ointresse för de döda. Varför är hon den enda som verkligen kan se striden, de kämpandes döda förvridna kroppar när hon inte var där? De döda kroppar som var och en har hennes Martins ansikte.
Från den sekunden så har varenda skadad, varenda död må det vara barn eller vuxen Martins ansikte och hon vet att hon aldrig kommer kunna glömma det.
Hon smyger bakom fiendens lnjer, osynlig och teleporterande rör hon sig genom paniken på slagfältet och väl på andra sidan börjar hon bombardera magikern med Eldricht. Hon kan inte vara osynlig och skjuta samtidigt och mer än en magikerna börjar skjuta tillbaka. Blixtar faller från himmlen och hon skrattar nästan igen, men hennes stridsskratt, hennes dödsskratt är borta för att hon är ensam utan någon att skratta det med och hon funderar i samma banor som när hon hängde utanför tornet. Ska hon stå kvar och skjuta istället för att ta skydd, skjuta tills hon ligger ner och aldrig kan resa sig igen? Den här gången så räddas hon dock av sig själv och inte av ett nedkastat rep och flyr istället för att dö. Hon har inte räddat tillräckligt många än. Kan inte ha en chans att möta hennes egen Martin om hon dör här.
Striden är slut och den andra Martin ska ge sig av. Vart vet hon inte, hon har inte brytt sig om att fråga. Gnomen har redan försvunnigt, följt med helgonen när de drog bort som om han aktivt trodde han kunde göra någon skillnad. De ska tydligen bygga upp världen igen, världen som hon kom ifrån. Själv vet hon att hon inte skulle kunna vara till nytta där. Vad bra är det att hota och ljuga, att bli osynlig och fly när det gäller att rena en värld. Dessutom så bestod hennes värld inte av landskap och hav. Den bestod av Martin, Martins röst, gatorna där han gick och skratten han skrattade.
De är borta nu, borta nu allihop, utom räckhåll för henne.
Hon funderar ett ögonblick på att följa med den andra Martin men förkastar ideén. Ett namn är inte en person och hon kan urskilja Mörkrets Bok i hans packning. Hos honom kommer hon inte hitta en väg tillbaka. Druiden kommer starta en skola för druider i skogen hade han tänkt och en Warlock bland dem är inte direkt välkommet. Hon märker blickarna hon drar till sig nu när striden är över. I kristider tar man alla resurser som kan få men när det är fred brinner de som inte passar in, det vet hon alltför väl.
Så hon packar en väska med lite saker hon kan tänkas behöva, hon drar sig inte för att norpa lite av utrustningen som lön för sina insatser och ger sig osynlig iväg från lägret. När hon sover ensam vid sin lägereld den natten kan hon drömma för första gången i den här världen. Hon ser hans ansikte, hans ögon och hon kan höra hans röst
"...Indra.."
I
ndra sover i en främmande värld och drömmer om det enda som är verkligt.
Thats why they call me mister fahrenheit
Two hundred degrees
Thats why they call me mister fahrenheit
Im travling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you
Jag älskar queen, jag lyssnar inte påmånga av deras låtar men detta är bra exempel på Queens storhet
Don't stop me now, Too much love will kill you, We will rock you, Another one bites the dust, Killer queen.
Det är roligt att vara ensam sätta på don't stop me på högsta volym och braka fram genom huset med en låssas mick, lyckades undvika både bakhuvud och knä så jag kanske kommer överleva trots allt.
Ödet
"Hathor was the Egyptian goddess of fertility, inebriety, and music."
"Sex, drugs, and rock and roll?"
- Daniel Jackson and Jack O'Neill, "Hathor"
Ödet konspirerar mot mig. Jag har tillbringat början på sommaren mellan att nästan bli anfallen av gäss medan jag kört åkergräsklippare, en av de roligaste syner man kan se efter vad jag fått höra. Trampa foten rakt genom skorpan på ett 2 decimetershåll fyllt med ilskna rödmyror....
och så har vi det här med knät...
Mitt knä är hotat område. Tidigare sommrar i min ungdom har ödet försökt med stick och hugg skada mot det. Mestadels iform av grus under tryck och med hög kinetisk energi. Det tog en paus de senare åren för att tänka ut en ny plan.
Krosskada.
Rollspel tidigt i veckan går någon konstig slags inte nudda marken lek på sånadär speciella cyckelställ, lyckades dänga knät rakt in i ett av dom.
Fin blå grönt märke dagen efter.
Igår, blodtrycksfall i dushen, skaffar mig bula i bakhuvudet och ett knä som skriker efter hämnd mot universum. Idag lyckades jag fastna i en underjordisk hinderbana inne på Wildcamp på kolmården genom att haka i knät i en sak. Jag åkte rushbana då vilket gjorde att jag svängde runt innan jag klämdes fast fick en femåring i ryggen vilket satte mer press på det än jag skulle vilja. Femåringen skrek, jag skrek, jag var inte särker på vem det var som började men när dess föräldrar drog bort den från mig så lyckades jag ta mig loss. Givetvis var jag så lättad att jag inte tänkte på att jag inte längre satt fast vilket gjorde att jag fortsatte min färd.
Baklänges.
Behöver jag ens nämna att jag slog i bakhuvudet där nere?
Jag svär det fanns två hinder på hela den så kallade hinderbanan men jag lyckades ändå, yay för mig.
Som tur var väntade mormor utanför att hörde inte när jag skrek till, hon blir lätt hispig.
Nu har jag ont och vill inte leva längre, popcorn, Queen och stargate håller mig dock kvar.
Er för Evigt
Tobi
...och från fanfiction.net inget nytt
2. No, Kotetsu, it is not funny to attack the ANBU headquarters with paint balls.
3. Nor is it funny to attack the Intelligence headquarters with paint balls. Ibiki, your genin should not know where either of these headquarters are, so stop telling them classified information. Please.
5. Morino Ibiki is not allowed to take another genin team, ever.
6. All establishments in Konoha are hereby banned from selling alcohol to any of the members of Team Nineteen, including Morino Ibiki.
9. Screaming “ARGH, THE ZOMBIES ARE COMING!” will not endear you to the ANBU population, Iruka. Especially not if you actually sound convincing.
11. Flirting with Uchihas will not get them to remove the handcuffs.
12. Izumo, don't set Maito Gai on fire so you “can see his flames of youth more clearly”. Even if he seems to think this is a good idea. Especially if he thinks this a good idea.
15. If any of you find summoning scrolls only mentioned in ancient legends, involving some sort of “savior”, the “protection of mankind” and “big, out-of-control flying lizards that breathe fire and destroy any buildings within a five mile radius of where they were summoned,” don't sign them. Even if the creepy old man you bought it off tells you it's a good idea.
16. You do not have the authority to declare war on any nation, even if their genin teams are annoying brats. You are annoying brats, and they don't try to declare war on you.
17. Iruka is banned from making, buying, touching and coming within ten metres of any explosive device. We needed that building.
18. Hengeing into the opposite gender and trying to seduce the jounin from Suna is not a good plan. Even if they fall for it. Ibiki, what is with your team and transvestite tendencies?
19. Opposite gender and anyone from any other village, ever, banned. NO MORE.
24. Iruka, stop addressing the Hokage as your “Pimpmasta”. Especially when you're in front of clients. We've already got one complaint of pedophilia in.
25. Painting on fake wounds and pretending to die on the Mission Room floor endears you to no one. Especially not the person who has to mop up the fake blood.
29. Izumo, you are not allowed to cheer Anko on when she has 'crazy bitch fights in the mud' with Kurenai. We don't care if the jounins were cheering with you.
32. Demonic rituals are prohibited in Konoha. Besides that, what do you really think dancing around a bonfire naked is going to do? Don't answer that, Kotetsu.
33. Your pet squirrel does not outrank the Hokage, and is not entitled to alter your mission orders. Don't even go there.
35. The Aburame are not possessed by their bugs, nor are they planning an evil mutant insect takeover of Konoha, Iruka.
36. Making 'wanted' posters of your superiors is not acceptable behaviour. Especially not when you show them to gullible academy students and Gai.
41. Teaching academy students crude insults in Intelligence hand signals while pretending they are potentially useful phrases is not witty. Especially not when it results in a student telling the Hyuuga clan head to do certain things which aren't anatomically possible. Ibiki, your students shouldn't know the Intelligence hand signals.
42. Getting the ANBU tattoo does not mean you are automatically a part of ANBU. And we can tell that that one's fake.
44. Just because you don't like a client doesn't mean you can hang him from the Hokage Tower by his feet. That's another D-class failed. And you wonder why we don't give you better missions?
46. You are not part of a secret society planning to assassinate all Kages and form one united ninja country. Nor does initiation into this society involve excessive amounts of alcohol (which you aren't allowed to buy anyway – refer to rule 6).
47. Please return the scroll on forbidden jutsus.
49. You are not authorised to issue 'SSS-class missions' sending jounin to Snow Country to 'check if there's still snow'.
53. “If you get to jounin, you get to assassinate little kids!” is not the appropriate way to motivate academy students.
55. Your forehead protector should not be pink and plastic.
57. Shouting out “Let's kill the bastards!” in the middle of a diplomatic mission is not a smart thing to do, Kotetsu. Not even if you then try to justify it by saying you were talking about the spiders.
62. Katon jutsus are not meant to be used to light cigarettes.
63. Stop leaving notes on Kazuhiro's desk, telling him to “follow the white rabbit”. He now seems convinced he's in the Matrix. This is not a good thing.
64. Your “Sexy Dance” is not appropriate while on duty, Izumo. Even if you've got a theme tune.
65. You are not allowed to bet on yourselves in the Chuunin Exams – and especially not when those bets consist of 'will fail spectacularly in the first exam'.
67. Anko and Kakashi should not make “little prodigy babies”. Stop suggesting it to the Elders. They seem to take you seriously.
68. The Mizukage does not want to make you his sex-slaves. Couldn't you come up with a more realistic reason for not wanting to be sent on the escort mission to Mist? Ibiki, you should teach your team to lie better - on second thoughts, forget we ever wrote that.
69. Uchiha Itachi is not the reincarnation of Dracula, however “freaky” you find his eyes.
70. Seriously, stop picking on Itachi. He may only be eight, be he still outranks you. You are not allowed to haze your superiors.
71. Even if they turn really funny colours.
72. You deserved to get stuck in that genjutsu, Iruka.
74. Mission reports should not refer to Morino Ibiki as “our sex-god of a jounin-sensei” for the sake of whatever remaining sanity our Intelligence officers have.
77. Stripping is not an acceptable battle tactic.
78. Even if it worked.
81. You should not know the name of the Head of ANBU, but should you ever come into this knowledge you are not allowed to spraypaint “Haha, your security suxx0rs, -name censored-! We totally found out your name! ANBU failz at life! LOLZ” on the HQ doors.
85. While we recognise the fact that you are collectively a group of idiots, this does not qualify you to write “An Idiot's Guide to Ninja-ing”. Do you know how many civilians have blown themselves up in the past week because of you?
87. ...Why is the Mizukage trying to buy you, Iruka?
88. Konoha is not a democracy and if it was, we wouldn't vote for you.
90. While we understand that cheating is a typical ninja sport, playing fair is for samurai, etc, etc, you are not allowed to have your teammates hidden beneath a genjutsu aiding you in one-on-one fights. Stop trying it.
91. Iruka, you are no longer allowed anywhere near Uchiha Shisui.
92. We don’t care if he’s stalking you. It’s probably your fault somehow.
96. You do not own anyone’s soul. Konoha does not own anyone’s soul. Souls are not collectable items.
101. Konoha is not a soulless enterprise bent on inhibiting creativity in order to create mindless automatons to rule the world. And if we were, we’d appreciate you not revealing our plans to enemy ninja in the middle of the chuunin exams.
102. You’re making us lose clients, you bastards.
103. Okay, seriously Iruka. What the hell did you do to the Mizukage?
104. You are not allowed to join any ninja conspiracies that are not loyal to Konoha, Izumo.
105. This includes the Sunagakure Communists.
106. We don’t care if you’re a founding member.
107. Strangely enough, we don’t think ‘Yellow Flash’ fan merchandise will sell well in Iwa. You’re not allowed to try it.
110. On close observation, we have noted that Team Nineteen has collectively submitted 29 requests for days off in order to attend the funerals of their grandparents this year alone. How stupid do you think we are?
113. Ibiki, your jounin vest should not be neon orange and pink, however many bets you have lost.
117. Don’t ever pretend to be a psychiatrist again Iruka. Ever.
118. While we empathise with your desire to be free of your genin, Ibiki, you are not entitled to auction them off to foreign nations.
119. We don’t want to know where you have a tattoo Kotetsu. We would also like to inform you that the Hokage’s secretary is a fully trained ANBU and at last count has sent in twenty four request forms for your termination.
120. None of you are entitled to maternity leave.
Amy - att bli älskad
Hon antar att det kan kallas kärlek och är tacksam för det.
Hon minns tiden innan Ehlas då hon studerade människorna runt omkring henne istället för att titta på dem. Hur hennes enda frågor gällande flytten rörde detaljer som räkningar och tvättstugan och inte varför de ville lämmna henne kvar.Hon minns tomma timmar ensam i lägenheten inte vaken men inte heller sovande då hon apatiskt stirrade in i väggen. Maten utan smak, staden utan ljud och människorna utan färger. Hon led inte, men bara för att hon inte visste hur. Allt som fanns var en dov dunkande tomhet innuti som kvävde allt annat.
Nu är allt annorlunda och Ehlas lindar sin själ om hennes i en beskyddande omfamning. Han kommer aldrig överge henne. Han kommer inte ens tänka tanken, ända tills han rycks ut ur hennes kalla döda kropp och då är det ändå över.
Tim fanns också men han var temporär. Han levde på gränsen och hade klarat sig på tur och ren jävlar anamma hitills. Tim ville också beskydda Amy. Han kanske inte kunde fylla hennes öron med fågelsång men han gjorde allt på sitt eget tafatta vis. Hon mindes vagt när han bar ut henne från de brända resterna av kyrkan. Hennes mun hade smakat av blod och aska och inte ens Ehlas kunde stänga ute smärtan och svagheten. Deras kropp var sargad och Ehlas mer än så, han var mer eller mindre söndersliten och kunde inte längre ta hand om dom. Då skrek Tim och i det skriket förstod hon hans betydelse. Det var djuriskt och absolut, en befallning och ett konstaterande.
"Aldrig!" skrek han, "Hör ni det, ni får henne inte. Aldrig!" Hans ögon brann feberaktigt och Amy kände sig trygg när hon sakta sjönk undan från världen.
Ehlas är en röst som viskar i mörkret och skrämmer bort mardrömmar och monster. Han är en trygghet.
men Tim, Tim väcker henne och hon börjar längta efter mer än att bara vara tillfreds.
Tim är världen, Ehlas drömmen och om hon blir tvungen att välja vet hon inte vad hon ska göra
A dirty mind
Jag har mångagånger de senaste veckorna fått höra att jag är den mest perverterade i gruppen. (trots att XXXX lever ut sina sexuella fantasier på sin flickvän) Detta kan jag måhända förstå men inte acceptera som en sanning. Jag som föredrar att läsa fanfiction utan pairing. Detta samt en del mer eller mindre hemligt stuff borde göra mig blåögd som en femåring i jämförelse med mina genomfördervade kamrater.
trots detta kunde jag inte låta bli att sitta och monolog beklaga mig med viss misstolkningsmarginal.
"*Suck* Jag borde svalt min stolthet och pluggat kemi med de andra"
"Varför blir jjag alltid sist färdig med kemin"
"Jag hatar att plugga kemi, jag kommer aldrig göra det igen efter jag slutat Naturhum!"
"Jag är efterbliven varför är jag inte bättre på det här(om kemin)"
"*argt mummel* Jag kommer dö innan jag lyckats med det här"
Lägg märke till att jag först tänkt spara detta till ett seriöst blogginlägg fyllt med ångest och att det tog mig en bra stund efter jag skrivigt upp de här citaten med att inse vad Plugga Kemi kan betyda.
Tyvärr så tror jag att stämpeln kommer ligga kvar trots mitt stillsamma singelliv.
Men det får jag väl leva med
""
Men bredvid står prinsen i trasor
När man dessutom tar med att jag har de supervarma men superhala strumporna på mig vilket får mig att ta kort och försiktiga steg och min grönna morgonrock så är bilden ett faktum där jag sakta plirar in i kylskåpet medan jag muttrar på min fina nya sång
Titta en ensam liten klementi~n
Som vänar på sin mamma
Dig skall jag nu äta upp
för du är säkert Go~d!/
Forget the wrong I've done
I dreamed I was missing
You were so scared
But no one would listen
Cause no one else cared
After my dreaming
I woke with this fear
What am I leaving
When I'm done here
Om du hade sagt att vi skulle sluta vara vänner för 2 år sedan skulle jag tro dig. Jag förväntade mig ett slut på allt jag påbörjade, jag väntade med förväntan på kniven i ryggen. Då skulle världen vara trygg utan dig. Men när jag fick den och träffade dig igen senare så blev jag nog mest förvirrad. Det var meningen att det skulle vara slut du hade gått vidare och jag hade blivigt lycklig. Så jag gick iväg från dig, det har nog inte hänt förut. Jag vägrade inte förlåta dig från mitt håll var det redan över så det fanns ingenting att förlåta.
Problemet kommer nu. Nu när jag såg dig en dag och helt plötsligt inte kan få ut dig ur min närhet.
Mamma säger att det är lätt att längta efternågon man ser som ouppnålig.
Nya Musikvidoer
Loke underjorden
Jord. ' Blek och svarthårig Mordil går mot en stuga i skogsbrynet
Korslagda rosor på ditt bröst.
Det känns precis som jag har varit här förut jag vet precis hur det tar slut stannar till vid dörren
Med vilken röst.
Med vilka ord. öppnar den
Trött
Jag är så oförklarligt svag. faller ner på knä innanför
Jag kanske borde men jag orkar inte mera
jag kan aldrig acceptera
ditt förslag tårar väller upp
att du och jag Nu ser man det han tittar på. En ung flicka (Renya)
Har dött grå hud och stängda ögon med ett kortsvärd nerkört i buken
Tyst. Man ser hur han står i dörröppningen med henne i famnen
Fast världen skriker står i brand. Han tittar mot staden som lyses upp av
Jag ser din kropp i varje träd i varje sten bränder och folk springer omkring som myror
bär henne sakta genom skogen
jag ser din hals och dina ben.
Jag ser din hand.
Och de vackra läppar som jag kysst.
Så jag går ner. går på stranden
Det finns en värld vi inte ser. ner i en tunnel
Där ska jag vandra genom tunnlar,
genom gångar ibland underjordens fångar går in i en cirkelrund grotta med spellika fassetterade väggar
till det levande. lägger ner henne tittar upp och gråter
Du lever.
Jag ska dansa din död. Dansa din död. Han verkar skrika upp mot taket och väggarna får en orange ton
Genom vågor, genom lågor och till dig. skugglika figurer syns i luften De rider på en strand
Jag ska dansa din död. Dansa din död. de sklätrar upp för en klippa och vapen
Under jorden, över himlen genom helvete och paradis till står rygg mot rygg med dragna
dig. Man ser bara hans kolsvarta ögon
Jag känner doften av ditt hår. en ganska tydlig skuggfigur närmar sig honom
En lätt beröring och ett skratt. lägger handen mot hans kind
För mina sinnen
har du lämnat tusen minnen hon kysser honom men försvinner
som ett spår
som lyser svagt och leder mig.
Snälla, kom! Han står upp
Jag vet att allt kan börja om. griper tag i kortsvärdets hantag
Om det är så en evighet jag måste vandra tills vi återser varandra kysser fästet, han ser förkrossad ut
är du levande. beslutsamma ögon
Levande. vita knogar
Du lever. blottade vassa tänder
Jag ska dansa din död. Dansa din död. genomför relativt kompliserade rörelser med det blodiga spjutet
Genom vågor, genom lågor och till dig.
Jag ska dansa din död. Dansa din död. Flera skuggfigurer visar sig, av olika personer
Under jorden över himlen genom helvete och paradis. Mandro Arra och sildar passerar genom honom
Jag dansar din död. Dansar din död. Randil, Simon Sheila
Under jorden över himlen till det levande. Renya är på väg mot honom
Levande. han stabbar sig själv med spjutet
Du lever han drar ut det, det glänser grått och regnbågsfärgat
inom han sluter sina ögon
mig. Öppnar dom med samma guldfärgade ögon som Renya hade
För det är allt jag har av dig
Det är inte att inte bli älskad jag är orolig för
Det är inte den suktande saknaden jag känner
Det är inte ensamhetens tunga ok på mina axlar
Jag är hel och orädd
Jag är trygg och varm
Jag är omfamnad
Men du sätter igång mina tankar
Du byter ut allt tryggt
Och sätter eld i mina ådror
Och river ner allt jag byggt upp
Du tränger igenom mig
Ner till ett argt och ledset litet barn
Som skriker efter mer
När inget finns att ge
Du får mig att förlora
Den värld jag har byggt upp
Utan ett ord, utan närhet
Färgar du mitt väsen
Jag är försvarslös inför detta
Inför detta angrepp på mitt inre
Och jag känner mig som barnet
En skamlig känsla
För du såg barnet och tog hand om det då
Du släckte elden som höll på att bränna ut mig
Fick mig att inse att stolthet är onödigt
Och gjorde min sömn trygg
Du gjorde om mig till något nytt
Du såg dom bryta ner mig och bygga upp mig
Du såg till att jag lärde mig prata
Prata på sätt jag aldrig gjort förut
Du gjorde detta för mig så vad är min synd
Varför vill du fälla mig igen
Varför åh gud som inte finns
Ser du rakt igenom mig
Jag vill inte känna såhär
Om det var mitt val glömde jag allt som var
Jag vill vara ifred från ditt väsen
Och tillfreds med mig själv
Men du kallar mig
Du river sönder mig på ett sätt jag glömt
Och du får mig att minnas ord jag sa till dig
Vacker-vän har jag kallat dig
Jag band ord till dig för att få dig till min
Skrev rad efter rad av kedjor för att snärja dig
Skapade världar till din ära
Jag trodde det var vänskap
Jag trodde man borde känna så
Att den svidande längtan fanns i alla
Att glädjen jämt var lika översvallande
När man fick höra ett ”jag bryr mig”
Men jag ska göra som du har lärt
Skippa all min stolthet
Ge upp mitt nya jag
Och smida kedjorna på nytt
Jag skall bygga upp brända broar
Och hitta tillbaka till valet
Där jag inte valde dig
Och välja om
Så sluta hemsöka mig
Jag har gett upp du vinner
Mer än någonsin har du min själ
Du som äger världen jag lever i
Men om du inte vill ha mig
Vad skall jag då ta mig till
Vart tar längtan slut
Och vart försvinner bitterhet
Vart tar jag vägen om du inte tar mot mig
Nu när jag börjat förstå
Den mest grundläggande formen av lycka
Jag kände utan att veta om det
Så jag väntar ännu en tid
Binder mina händer och biter mig i tungan
Njuter av den bitterljuva osäkerhet
Där jag inte vet att jag är oälskad
För det är troligast att så är fallet
Att du inte kan älska mig
Så medan du bryter ner mig till ett barn
Så står jag still maktlös
Utan hopp om räddning
Utan spår av tvekan
Låt mitt lidande vara
För det är allt jag har av dig
Badhus
Eller kanske inte men man kan bryta vattenytan på ett trevligt och fint sätt. Däremot mår jag dåligt att vara länge i vattnet. ag får kallsupar fyllda med klor genom näsa och munnen och blir i slutet alldelles matt. Det känns som om jag helt plötsligt förlorar en massa muskelmassa. Men att flyta med i strömmen är underbart, att fantisera om att man är överlevande från skeppsvrak eller kanske ett lik som flyter längs floden, inte riktigt död men sårad från ett lömskt överfall. Att åka vattenruchbana är olika varje gång. Ibland är det roligt och ibland allt för läsktigt för att vilja prövas. Att helt plötsligt kommaikapp den framför och att falla ner i en härva av ben och armar är bara roligt om den personen tycker det. Att oönskatt förolämpa personer är extra dåligt i badhus av någon anledning.
Ändå slutar det alltid på samma sätt. Jag är så matt att jag blir loj och ganska så virrig. Ätandet av glass överstiger alltid budgeten och om jaginte lyckats skämma ut mig på minste tre olika sätt ett antal gånger är det inte ett riktigt badhus besök
Så besviken
På alla er som inte velat hitta på något i sommar. Nästan 1 och en halv månad nu och man tycker att någon mer än Elli och återigen Daniel kunde velat vara vänliga nog att slå en singnal det är ju inte direkt så att alla har varit erimiter under sommaren, jag spionerar på er!
....Det är inte så att jag varit ensam, jag träffade Malinette ett par gånger i början men det är inte roligt med eget intiativ. Man vill bli ringd av människor som inte har några särskilda planer och bara vill umgås.
Och jag vet att man måste bjuda till själv men hallå, alla andra är duktiga och aktiva semesterfirare med festivaler och semestrar medan det mesta jag varit på har varit en dagsutflyckt till Vassna (Vadstena) och Smultronstället med bror varefter jag blev sjuk och nästan kräktes tre gånger fick diarre och mådde skit. Jag har ett sommarjobb vars jobbtider varierar varje dag. Jag kan inte följa med Mamma för alla skulle bara få dåligt samvete om jag satt fast i ett torp 2 veckor och var tvungen att variera min tid med läsa rita och prata med min mor och göra mig nyttig genom att rensa brännässlor. Fadern är konstant orolig för farmor. Farmor tillbringar tiden med att gissa om jag är Gustavs flickvän eller kompis. Kom igen hon är gamal, hon kommer snart att försvinna och jag vill inte att det ska hända men man känner sig lite hjälplös när ens dödssjuka farmor spenderar all tid med att stirra på dig för att hon glömmer vem du är varje gång hon tittar bort. Kom igen alla har inte så mycket fritid eller för den delen lust att umgås med någon som har så mycket inre monologer när hon är ensam att hon inte kan sluta prata om sig själv. Jag skulle inte tycka det var trevligt att spendera tid med en person som gjorde det.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta för folk att överhuvud taget läsa det här?
Suck jag tror mest jag är avensjuk, alla är iväg och gör roliga eller i alla fall intressanta saker, umgås som tokiga när de är hemma en vecka emmelanåt. Jämt när jag ringer är folk antingen bortresta, på jobbet eller träffar någon. It makes me feel so emo inside!
Jag saknar folk. Jag saknar Mammas och Pappas (ni vet vilka ni är) Lockhåriga skallar.Jag saknar när lols röst kan gå upp ett tonfall när man pratar med henne . Jag saknar att olivia tar mina skämt seriöst. Att Shika skrattar åt sina egna konstiga skämt. Jag saknar att rollspela att berätta högt för alla vad just jag har gjort Jag saknar sättet Sara försökte förenkla saker så att en myra skulle förstå vad vi jobbade med när jag spelade dum. Tvillingarnas deathglare. Att tjuvlyssna när de och maria disskuterade för att bygga upp ett lager av kunskap som någon dag kommer användas mot dom. Att jaga rätt på Malin och Kerstin när dom har stuckit och gömt sig (om jag bara imbillar mig att vi springer ikapp tillbaka är det nästan som att köra dunken!). Jag förväntade mig aldrig att jag skulle umgås med hela min klass när jag det var sommarlov, det skulle bara vara jobbit. Men att få ett samtal eller två skulle inte skada.
Jag längtar till skolan det kommer nog ta två tre veckor där innan jag blir mitt normala jag igen och slutar vara överdrivet pratsam och uppmärksamhetskrävande men det får ni stå ut med, ni var trevliga mot mig redan från början så ni har bara er själva att skylla. Ni skapa Fröken Tobi "tycker faktiskt om människor" Åhs så var berädda på att bita ihop om något för ni vill inte att era tänder ska gå sönder från när ni biter ihop för att klara smärtan och motstå behovet av att döda mig.
Fast kom igen det är inte så illa jag har ju ialla fall Mandro, eller hur.
.....
Mandro hälsar
Yu-Gi-Oh 5D's: In the future, card games will be played on motorbikes.
Jag antar att det är för att jag inte är tillräckligt spontan, men nu ska jag lägga upp meningslösa saker
tex roliga japanska namn
tawainai
taka
dokyou
chouyaku
Svenska namn är så jobbiga jag tycker om att veta vad namn betyder och den beskyddade olivträds prinsessan tyckte jag de kunde hittat ett alternativ till.
I övrigt mår jag bra och har lyckats få hela Söderköpings sympatier (nästan) genom att ensam besöka smultronstället. att gå ensam dit tillhör de saker man inte ska göra.
Skuggalver kapitel 1: Påkar och Dolkar
Kapitel 1: Påkar och Dolkar
Hon gick långsamt genom skogen. Det var en sån skog man förväntar sig att alver och andra övernaturliga väsen fanns. Våren hade kommit och skogen fick ett grönaktigt sken när solen strilade in genom lövkronorna, ner på marken som var täckt av en matta av fjolårslöv. Ändå rörde hon sig utan ansträngning tyst. Tyst för en människa. Hon hade på sig en grön t-shirt och jeans som tillsammans med hennes sandaler gav hon intryck av att våren hade varit här länge trots att det fortfarande var rimfrost på natten. Håret var brunt och uppsatt med en snodd till en hästsvans och hon bar 2 knivar i bältet, nästan dolda under den för stora t-shirten. En Morakniv, så vanlig som man får dom och en som var längre nästan en dolk som också hade lite bredare blad. Den stora kniven var formad som ett lagerblad och den hängde tryggt i en slida av läder med utsökta guldbroderier. Utan den hade hon kunnat vara vanlig. Den var en symbol för vad hon egentligen var och för dom som hade rätt kunskaper om rätt saker hade den också visat vem hon var på väg att möta.
Personen i fråga stod bakom ett träd längre fram. Han hade långt hår, längre än hennes som nästan såg vitt ut hans ögon var mörkblå och pupillerna var avlånga, som en katt. Det var det första tecknet på att han inte tillhörde någon av hennes egen art. Den andra och mest uppenbara var öronen. De spetsiga öronen utan snibb som alltid symboliserade hans sort i sagor och berättelser, alver. Han var lång och slank, benstommen var på vissa delar av kroppen ihålig som en fågels och om man kunnat studera honom ostört skulle man lägga märke till ytterligare en av många lustiga egenheter. Hans tår var längre och det fanns sex av dom på varje fot. De stövlar som dolde dom var i svart läder En kappa förhindrade en översyn av resten av kroppen men hade han tagit av sig den hade man sett ett smalt utsmyckat svärd i en guld broderad slida. Hade man sedan jämfört flickans och alvens vapen hade man genast insett att dom hörde ihop, precis som personerna själva. Han klev fram när flickan passerat och harklade sig för att dra till sig uppmärksamheten, log när hon vände sig om ett leende fullt av glädje och löften om skratt..
"Du är sen Arra" sa alven och han hade ett konstigt sätt att uttala s på. Snarare som ett she ljud än det vanliga torra ljudet.
"Ja, men du vet att det inte är med flit Sildar" Hon log när hon sa hans namn och det rullade lätt av hennes tunga med samma underliga uttal som han.
"Ja" sa han allvarsamt "Du får börja."
De vek av från vägen genom en träddunge och in i en glänta. Sildar plockade upp en sliten bok och satte sig på en nedfallen trädstam. Arra satte sig bredvid och han började läsa ett stycke ur boken. Ibland förklarade hon ett ord för honom. Med en retsam glimt i ögat studerade hon hans framsteg (eller saknad av sagda framsteg). Boken i sig var sliten av ivriga händer och fläckad av att ha lästs i alla sorters väder. Efter en eller en och en halv timme av ivrig läsning och mer eller mindre ivriga rättelser reste sig Sildar och la undan boken. Ena sekunden höll han i den och nästa var den borta. Arra hade många gånger skyndat hit utan att de hade möte bara för att försöka hitta den men utan framgång.
"Nu är det din tur att få jobba" sa han medan han tog upp två övningssvärd. Barken hade skalats av de ursprungliga grenarna och fästen skurits ut och lindats med läderremmar. De såg lagom skamfilade ut, märken efter pareringar och träffar syntes tydligt. Han kastade ett till flickan som fångade det och ställde sig för att lättast kunna parera. Leendena var borta och en spänd stämning infann sig som bara kommer när två människor som tycker om varandra ska slåss. Så gick Sildar till anfall.
Det var en märklig strid. Alven såg bister och gjorde de invecklade anfallen så lätt som om det vore en dans, människan var alltid en hårsmån från att parera men utan att lyckas. Hon bet i hop tänderna när hon gång på gång träffades och gick till motangrepp. Även där såg det ut som alven lekte en komplicerad lek. Han lät henne komma nära, så nära att man kunde tro att hon skulle lyckas? och sedan vek han undan på ett mirakulöst sett för att än en gång anfalla. Hennes ansikte var fruset i en mask av spända drag. Ögonen rörde sig fort åt alla håll för att använda allt till sin fördel. Hon rörde sig mycket mer än alven och mot hans eleganta och flytande stil var hon ryckig. Upp, ner och överallt. Hon hoppade och tog språng snarare än gick och även om hon oftast inte fick in någon träff lyckades hon tvinga alven att avbryta anfall genom att på detta sätt förändra situationen. Det tog inte lång tid innan man märke att det tog på hennes krafter att fortsätta hålla det intensiva tempot, svetten lackade i pannan och efter bara några minuter var hon öm över hela kroppen. Hon anföll igen, och igen med en obeveklig vilja och hon tog även emot anfall efter anfall. Lät sig bli träffad då och då för att få in ett eget anfall på ett viktigare ställe. De höll på länge kanske en halvtimme oavbruten fysisk ansträngning innan Sildar avbröt genom att sänka käppen och gå och sätta sig igen. Han titta noga och vaksamt på flickan som stod kvar i någon minut. Sakta lät hon muskel efter muskel slappna av. Hennes anletsdrag mjuknade igen innan och gick och slog sig ner på den tomma platsen bredvid hennes vän.
"Du är fortfarande lika svag Arra Alvvän" sa han retsamt och log ett ömt och vänligt leende som rymde en sorg det inte borde,.
"Liksom du är lika arrogant Sildar Skuggalv" svarade hon spelat sårat. Sildar ryckt till som om hon till slut träffat honom.
"Jag önskar du kunde sluta med det där." Orden var sårade och det var inte spelat eller ömt längre.
"Varför Sildar? Så länge jag kommer vara alvvän kommer du vara Skuggalv. Om vår vänskap syns i mitt namn varför ska den inte synas i ditt? Du lärde mig ordet, du har ingen rätt att stjäla tillbaka det igen."
Dom såg på varandra tysta igen. Tystnad som kunde läggas till hundratals liknande tystnader tidigare om samma sak. Sildar blev den som backade idag som så många andra dagar under flickans hårda anklagande blick. Han visste mer än väl att han aldrig skulle kunna få henne att ändra sig. Arra var vänlig, hjälpsam och gav otroligt mycket av sig själv la ner sin själ i allt hon gjorde men hon var obeveklig i vissa frågor. Frågor som den här.
"Vi ses" var allt han sa innan han försvann. Osedd, ohörd och obemärkt på alla vis.
Tara gick långsamt på vägen hem och ångrade att hon dragit upp det där om skuggalver igen. Hon förstod inte mycket om alverna men visste att från Sildars folks sett att se var en skuggalv desamma som en förrädare. Skuggalver, som inte bara var förrädare mot familj, land eller använts som skällsord. Förrädare mot sin ras, förrädare mot allt som de var. Från högalvernas sett att se var det förräderi att bara låta en människa se en av dom. Alverna var hemlighetsmakare, en spillra från ett rike större än människorna någonsin hade haft för från alvernas sida så fanns inga kulturella skillnader. Kanske hade det funnits en gång. Olika stammar, alvkrig och så vidare. Nu var de prydligt uppdelade i kategorier. Varje fraktion handlade på det sätt som förväntades. Från ett mänskligt perspektiv var det skrämmande att se, lika skrämmande som alverna fann människornas kaosliknande beteenden. Hon förstod sig inte på Sildar när han bestämmande sig för att agera som en alv istället som för en vän, men det var han. Hennes vän. Hon bodde i en familj med 7 syskon i olika storlekar och en mamma som jobbade så mycket på så konstiga tider att de möttes i dörren. Sildar var det ända som hon hade privat. Den enda som inte var beroende av henne på ett eller annat sätt. När hon var med honom behövde hon inte prata om någonting hon inte ville. När hon däremot ville prata lyssnade han alltid och ifrågasatte henne aldrig. Hon fortsatte gå genom förorten in mot stan. Med ögon fyllda av de skuggor hon anklagat Sildar för att ha.
Skuggalv! Tänkte Sildar bittert det är vad jag är, en Skuggalv. Han gick långsammare än vanligt, han brukade alltid känna sig lätt när han träffade henne. Han brukade rusa som en vettvillig genom skogen. Det var dagar han sprang längre och snabbare än något djur skulle ha klarat dagar han kastade sig nerför branter och skrek ut att han levde med mer livsglädje än någon annan än just han skulle klara. Det Fanns dagar han var odödlig.
Allt tack vare att hon inte visste vad han var. Att han var alv visste hon men inte något om hans ställning. Hon skulle inte veta om han betedde sig underligt eller inte. Hon visste inget om deras seder. Han kunde dödligt förolämpa henne med en liten gest och hon kanske skulle ta det som en komplimang. Hennes okunskap var befriande, för en gång skull önskade han att han försökt lära henne fäktas från början istället för att försöka få henne att förstå. Hon verkade alltid kunna använda de lösryckta kunskaper hon hade till att såra honom, medvetet eller inte visste han ej. Han suckade tungt och gick åt motsatt håll som henne ökade avståndet fysiskt när han inte längre verkade kunna göra det mentalt. Det verkade som om han hade en svår tid framför sig.
Mörker är oftast bara en frånvaro av ljus, men ibland kan det vara mer en så. Så var det i gränden som mannen sprang genom. Han var för skräck slagen för att ens märka det. Som i drömmen när du vet att någonting jagar dig men inte vad. Just denne jägare såg nästan sovande ut. Han stod lutad mot ena väggen osynlig för spejande ögon. Trots att han inte verkade göra någon speciell ansträngning för att hålla sig dold. Det var helt enkelt som om mannens ögon vägrade skicka de nödvändiga signalerna till hans hjärna för att varna den om detta uppenbara hot. Mannen som sprang genom gränden såg inte hotet där det stod i mörkret. Och inte förrän det var försent hörde han det visslande ljudet från en kast kniv och insåg att mardrömmen hade blivigt verklighet.
Mandro gick fram och vände på mannen. För att vara en mörkeralv trivdes Mandro bra i det nya århundradet. Människan hade fått nya fördelar visst. En kula från en av deras gevär eller pistoler skulle överträffa vilken kniv som helst och inte en katt kom innanför de mer avancerade av deras säkerhetssystem. Mandro log när han tänkte på det, Nattdolkarna hade en egen del i hans namn och var inte vilka knivar som helst och själv skulle han vilja se den dagen då han inte kunde övervinna en katt.
Han reste sig och började gå utan att dölja knivarna. Hans nuvarande tillhåll låg bara ett par kvarter härifrån numera, men han oroade sig inte för att bli fast, att bli fast var sådant som hände andra. Han brydde sig inte om att smyga, han behövde det inte. Mandro blev helt enkelt aldrig fast.
Tara smög hem genom skuggorna. Hon kanske inte var en alv men hon hade lärt sig deras sätt att röra sig så bra som hennes fysik tillät. Så många människor som aldrig visste att de var övervakade, så många personer som inte visste hur sårbara de var. Hon smög in i en gränd och stannade, vädrade som en hund i luften och stelnade till, lukten var fel. Att en drucken eller avsvimmad man låg där kunde hon förstå, fester som slutade olyckligt var inte okänt men den sura doften av sprit och magsyra var inte där. Hon gick försiktigt framåt. Hon bar faktiskt 2 knivar blev hon sedd kunde det orsaka problem, men så fort hon kom tillräckligt nära för att studera den liggande figuren förstod hon att hennes problem inte var något om man jämförde med den liggande mannen. Det var nämligen inte längre en man utan ett lik.
Illamående sköljde över henne och hon gick ner på knä för att inte kräkas. Hon gick försiktigt fram mot kroppen på alla fyra. Höll handen någon centimeter över såret i ryggen och ryste, kroppen var fortfarande varm. Hon måste härifrån! Hon fick inte bli upptäckt av mördare eller polis. Hon dök in i nästa korsning av gränder. Staden var byggt för länge sen och det fanns många kilometer med gränder och bakgator. Där var ett ljud från vänster. Hon smög åt höger halv springande för att få bort tanken på liket lade hon ner hela sin själ i att vara tyst. Nästa korsning, hon vände sig om igen och tittade åt alla håll. Det var ingen där heller stan var tyst.
Onaturligt tyst?
Det var som att bli fångad av en skugga, en kniv lades mot hennes hals ätt som en fjäder. En hand över hennes mun och någon tog ett steg bakåt och pressade henne intill sig.
"Nämen är du ensam ute" sa Skuggan roat, "Du vet väl att man måste vara hemma när det blir mörkt." Han måste vara längre än henne märkte hon förvirrat, kniven måste vara lång och han måste vara en riktig idiot för att använda en sån klyscha.
Det eller ironisk.
Handen släppte över munnen men hon visste ändå att hon inte kunde skrika, hon ville inte dö än, hon hade inte retat Sildar tillräckligt och aldrig åkt alla karusellerna på ett nöjesfält. Hon hade saker att göra. När hon inte svarade fortsatte skuggan.
"Någon som är ute vid den här tidpunkten på dygnet måste ha en viktig anledning." Hon kunde bara inte svara hon kände att kniven var fuktig och varm det var den som använts mot mannen innan henne, fuktig av någon annans blod som skulle blandas med hennes när kniven äntligen skar genom huden, som en respons på tanken pressades kniven hårdhänt mot hennes hals
"Är du stum eller har du en dödsönskan, det här är inte roligt längre."Rösten hade förlorat varje spår av roat nöje som förut hade fått den att drypa och nästan spinnas fram.
"Nej"svarade hon och hoppades att det inte lät så ynkligt som hon kände sig.
"Så trevligt, man undrar vart du har fått den ifrån"sa han och knakade försiktigt med den lediga handen på dolken. Det var naturligtvis den hon fått av Sildar, vem hade inte kunnat gissa det? Svaret kom försiktigt angeläget om att både göra sin anfallare nöjd men på sin vakt mot farliga ord som skulle kunna avslöja hennes vän. Hon lugnade ner sig själv. Detta var en man som var lättroad, gillade att leka, gillade att prata låt honom roas det är jakten som är underhållande inte att fälla bytet.
"Det är en gåva av en vän."
Skuggan drog dolken och höll den framför hennes ögon. Hans hand var blek och utan fel med långa och smäckra fingrar.
"Fint smide lätt och tunn men ändå inte skör och broderat på det högalvernas tecken en måne och 7 stjärnor" kommenterade han sakkunnigt. Saken var klar han var en alv, det gick inte att lura honom, bara undvika.
"Jaså är det, så trevligt.? Han pressade kniven hårdare mot hennes hals som en påminnelse om vem det var som hade kontrollen, blod började sakta droppa nerför halsen. Hennes eget.
"JA!"Svarade han."Det är det den är perfekt att pressa ner mellan någons revben. Och skarp nog att skära av ett huvud helt. En mycket trevlig kniv."
Rösten lät roade tonfall men någonting var lite skarpare.
?Nå sa han plötsligt, var har du fått den här ifrån. Det är inte något man gräver fram ur en byrålåda.? Hans röst var hård och det roade tonfallet helt borta som om någon äntligen dragit kniven ur slidan och ställt sig i anfallsposition. Av någon underlig anledning hjälpte det henne att samla sig, det var samma reaktion Sildar fick på varje anfall. En samlad varelse med ett enda mål som var att vinna. Ord eller trä spelar ingen roll målet var detsamma.
"Jag har sagt det, det var en gåva från en vän."
Undvika
"Jaså det är det. Jag skulle väldigt gärna vilja träffa den här intressanta vännen du har."
"Han vill nog inte träffa dig"
Fint, anfall.
Han viskade i mitt öra.
"Hälsa vännen från Mandro Nattdolk. Och tala om för Stjärnbarnet att vakta sina vänner väl."
Sen var han bara borta. Jag tog mig om halsen och stapplade bort utan att se mig om. Det spelade egentligen ingen roll vad jag gjorde mot en fiende av den här kalibern. Han kunde döda mig när han ville. Det enda jag kunde göra var att undvika att göra situationen värre genom att blanda in min familj. Nu ville jag bara sova på en trygg plats och inte bry mig om Skuggalver, Stjärnbarn eller nattdolkar. Jag ville bara sova, blodet som letade sig mellan mina händer värmde mig men slutade snart att sippra fram.
Mitt i natten stapplade en ensam flicka iväg för att hitta ett varmt hörn av staden att sova i, bevakad av en skugga.
Brodern
To keep to care and know
it may not stay the same
but to you it will show
My present and my past
my sins and virtues too
I hope that it will last
I hope that so will you
Please show my when I stumble
Please tell me who I am
Please watch me when I fumble
and help me be a man
-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.
Lincon!
Lincon!
Lincon!
Jag är lite surig på min bror, rättare sagt jag är skit arg på min bror. För ett tag sedan kom han hem och hade värdens ångest för att han försummat massa människor. Jag borde ha haft det på band så jag kunde bevisa det för honom. Seriöst jag pratar med honom i fem minuter och det vettigaste jag för ut ur honom är något i stil med "mnnunnn" . Sedan går jag på huvudrätten och pratar om teatern som jag spelade upp i helgen. Jag har tränat i månader, jag sa att jag inte skulle bli sur om han inte kom.(blev jag inte) Och han har mage att kommentera att "Var det i helgen?, jag hade det skönt så jag orkade inte bry mig." Han orkade inte ens låssas bry sig!. Snacka om arrogans, sedan tror han sig bara kunna charma sig ur det hela.
..men vad jag gör spelar ju ingen roll, jag kan inte tvinga honom att bry sig och är inte intresserad av andra människor i alla fall. Åtminstonde inte av sin familj. Han tror sig komma undan allt sådant jobbigt genom att uppträda charmigt och vända allt de säger emot dom. Jag orkar knappt vara i närheten av honom längre. Jag hoppas att han någondag kommer bry sig om att berätta något annat för mig än hur bra han är på saker.
Jag hatar att tycka om honom och funderar på att sluta men det är svårt, han är min bror och jag bryr mig om det!
Men vi får se. Det kanske går bättre någon annan gång.
It was a humble little stumble With a big un-graceful?
1. åt ordenklig frukost
2. hittade bra fanfiction
3. dushade innan skolan
4. Inget jobbigt på Biologin
5. Leka med balonger
6. Leka med vatten balonger
7. Leka med balonger på höga platser
8. Köpa godis
9. Äta godis
10. Bibliotek
Sedan gick det nedåt.
1. Få utbrott av extremt obekväma hormoner eller liknande. Kunde inte sitta still. Kunde inte tänka
2. Blev blängd på av securitas vakt som dessutom påpekade en enda mening om min hela existens
"Det där var INTE en bra ide"
3. Var tvungen att äta ÄRTSOPPA
4. Brände ÄRTSOPPAN så jävla mycket att mamma tror vi får slänga kastrullen.
5. Lyckades panga en balong som piskade till mig rakt i ögat
6. Lyckades uppröra moderskapet genom att misstolka hennes instruktioner. Jag trodde jag bara skulle städa mitt rum hon menade i allmänhet städa.
7. Sträckte mig igen...hade det hänt på stegen hade jag inte blivigt glad.....
Kort sagt oavgjort men eftersom jag är otroligt gnällig och de flesta dåliga saker hände sist så tycker jag ändå jag hamnar på minus...
faktiskt
Now I'm over my head for something I said. Completely misread I'm better off dead
Herrugud vad mycket som händer numera.
Skolan är så mycket pågång att jag inte har en aningom hur jag ska göra. Jag hänger kvar genom att trampa vatten bildligt sett. Bara att klara av en dag i taget. Skall starta ett nytt rollspel, skall spela teater skall till lincon...urg vad jobbigt det är.
Och farmor. Farmor farmor farmor. Lasarettet igen. Man måste erkänna att tanten är stark på sitt sett hon hänger kvar så länge hon kan. Jag hoppas nästan att jag är död innan jag hunnit bli så nergången. &0-70 år eller otroligt pigg. Valfritt funkar. Så länge jag kan läsa promenera 1 km om dagen och göra iordning min egen mat....och sköta min hygien själv. Det är så länge jag vill leva.
Som ni kanske kan gissa så åkte hon in idag igen men verkar klara sig fint. Skall återgå till skola efter lunch.
Jag har börjat fundera lite mer på vad det blev av de kompisar och vänner jag hade på låg och högstadiet. Den senaste tiden känns det som jag varit så lycklig att jag bara ignorerat allt som hände innan ett halvår sedan som rörde fler personer än jag själv. De är fler men här är några namn jag alltid vill/kommer minnas.
Adam
Sylvia
Sofie
Jonna
Ronja
Matilda
Maria
William
Det är folk jag lämmnat bakom med men det betyder inte att jag någonsin får glömma dom. Jag är jag och har bara blivigt det med viss hjälp av de här personerna. Några mer andra mindre.
Jag hoppas definitivt inte att någon utav dom läser min blogg =)
Someday out of the blue av Elton John
I still put faith in us
We had it all and watched it slip away
Where are we now
Not where we want to be
Those hot afternoons
Still follow me
Some day out of the blue
Maybe years from now
Or tomorrow night
I'll turn and I'll see you
As if we always knew
Some day we would live again, some day soon
I still believe
I still put faith in us
Buffy: Hanging out with Spike is not cool, Dawn, okay? It is dangerous and icky.
Och innan ni vänder och springer ska jag förklara med vad. Jag har kollat runt lite och hittat verisionen av skuggalver jag skrev någon gång i 8:an och fått en hemsk lust att skriva om den i lite bättre skick. Hur jag tänkte göra är enkelt.
1. Läsa den (klart)
2. Stavningskontroll på datorn (pågånde)
3. Skriva om den vissa bitar. Ändra lite här lägga till lite och kapa en del.
4. Stavningskontroll igen (datorn bråkar med mig om namn, jag bråkar tillbaks)
5. Hitta någon som kan läsa igenom ge konstruktiv kritik och ändra en del efter eget gottfinnande. Helst 2 men jag är inte petig. Inte bara rätta stavfel utan ändra lite hur de vill så länge de inte raderar ut stora händelser.
6. Få tillbaka och gå igenom.
7. Lägga upp.
Jag ska sätta som mål att grovskriva åtminstone två A4 text i veckan hur mycket jag kan lägga upp kan variera på hur mycket omarbbetning det kräver. Jag satsar på att skriva klart de 18 sidor grovtext jag har den närmsta veckan fram till punkt fem. Det kan ta längre tid.
Snälla om ni har tid och lust säg till så skickar jag text till er.
This place is so empty, my thoughts are so tempting,¨I don?t know how it got so bad.
The boy's fingers are small and chapped dry, as are his lips (and when he yawns and dozes off on the floor, Mandro wants to lean over and tighten his hand around the small, slender neck, because this is not existence).
Ibland undrar jag hur jag kan hata att vara på täppan så mycket. Det är som om jag är ett spöke. Jag är inte ensam. Kan inte göra saker som man gör ensam. Kan inte äta mat en gång om dagen men världens skrovmål. Kan inte skrika så högt jag vill innomhus. Kan inte samla alla kuddar i hela huset i en hög bara för att jag VILL.
Men jag kan heller inte göra saker tillsammans med någon. Att umgås med faderskapet är inte att tänka på. Hans röst stör mig. Han ser ut som en sparkad hund när jag säger något dumt eller låter bli att säga något. Han har stannat i tiden och verkar inte gå vidare. Han börjar bli gråhårig har haft samma frisyr i över tio år. Samma skämt i över tio år. Samma vanor i över tio år. Samma matlagning, samma ALLT! Jag känner mig så desperat för jag vill inte stagnera på det där sättet och han verkar inte heller ha grepp om vem jag är. Visst han betraktar mig inte som för tio år sedan det vore bara rent ut sagt korkat.
Den ökade längden på runt 70 cm har gett honom en vink om inte annat.
Men han verkar inte förstå att saker i min närhet också kan förändras. Mitt rum har sätt ut på samma sätt sen det skapades. Efter utbyggnaden har han pratat om att tapesera en del av väggen vid dörren men det blir aldrig av säger han. Väggbiten är runt 3 kvadratmeter och har varit otapeserad sen vi byggde ut för runt 7-8 år sedan. Han fattar inte riktigt att jag slutat rida utan verkar gå och vänta på att jag ska börja igen.
Det är bara människor som förändras på täppan. De blir äldre, farmor med blodcancer som inte kan komma ut längre eller laga egen mat eller gå mer än 100 meter men som ända pratar som om hon visste hur det är. Som pratar om "stackars pappa" som måste ta hand om sina vuxna barn.
Det gör ont att bli arg på en människa vars skellet man kan se under den slappa huden. Som man besöker någon timme varannan vecka högst men som ändå gör sig till centrum för allt liv på täppan genom oro och telefonsamtal. 2 per dag, 3 på helgerna. Som bara råkar behöva något så gott som varje dag så att pappa åker in och får köpa det.
Pappa som 'inte ber om mycket' som bara råkar 'ha vägarna förbi' om man inte kommigt till täppan på ett tag. Som inte orkar förändra saker. Som är för gammal trött och mesig för att förändra något. Som inte kan ÄNDRA på någonting.
Och jag blir rädd. Rädd för att ingen av människorna på täppan verkar ha en aning om hur jag beter mig. Rädd för att två dagar fyllda av dom ska driva mig till vansinne med en leda och skuldkänslor och förtvivlande förkrossande hjälplöshet. Jag är rädd för att de plötsligt ska vakna upp och se på mig. Jag kan drömma om att någonting dyker upp. Ett tre gånger förbannat täppan inkarnerat.
"Jag tog hand om dig. Jag födde dig, jag isolerade dig. Du klättrade i mina träd. Sprang på mitt gräs. Blödde på grund av mina kvarglömnda glasskivor och spikar. Du tog emot det jag gav och nu stöter du bort mig. Du dömmer, du är bättre vill ha något annat. Du förändras men inte till något. Du förändras från något och det något är jag. Du kommer aldrig bli något du kommer bara att ha varit något och det är JAG"
Och jag vågar varken gråta eller svära för jag kan det inte inför det som sett mig från när jag var nyfödd tills jag för första gången i tio års åldern sov någon annanstans. Täppan är mer än ett hus. Den är åkrar en bäck och en sommarstuga där morföräldrar bor på sommaren. Den är en sjö man kan fiska i. En stenö mitt i ett hav av jord. Den är en hage där hästar alver och ekar finns tillsammans med en kläterställning två nerfallna gugor och dussintals träsvärd. Det är en koja i skogen och så mycket mer än jag kan berätta. Det är 3 bästisar och mer kompisar än jag vill minnas. Det är ett ställe där skammliga hemligheter finns i varje vägg och i varje låda eftersom ingenting ändras så fortätter dom oupptäckta eller ouppklarade. Ensamheten finns i fotografier och inristade namn. Skräck finns i mörka hörn och spänning i mörka vatten med en botten som bara är ett sken en lera som kan dra ner dig till jordens innandömme och aldrig släppa upp dig. Hjälplöshet finns i hörnet där tapeten fortfarande är färgat av ditt blod. För näsan blöder utan sår och den kväljer dig och du är ensam hemma för första gången över en hel natt OCH DU KAN INTE RINGA NÅGON FÖR DU VET INGET NUMMER OCH DET ÄR SKRÄMMANDE SKRÄCKFYLLT OCH DU KOMMER DÖ!
Att hata den är som att hata sig själv och jag är så fullkommligt vilse i mitt förakt för dess nedgång att jag förväntar mig att den ska dyka upp även på dagen även i åby även i skolan och anklaga mig för mitt hat.
Jag vil inte förändra den. Bara begrava glömma och aldrig mer se. Men täppan är inte dött än. Inte tillräckligt dött för att begravas. Så att jag får vänta några decenier till. Om 20 år kanske det bara finns på kort. Eller också går en 77 årig gammal gubbe omkring där och försöker ta hand om det hela och fortfarande ringer sina barn å helgerna och hör om de bara kunde ha svängen förbi för att han har slut på mjölk?
Jag orkar inte tänka på det. Det är sent jag är trött och har antagligen hundratals stavfel. Antagligen raderar jag detär här på internet men sparar det i ett dokument någonstans som ännu ett kvitto på en tanke som aldrig borde tänkts.
Men jag är Tobi skakar av mig allt i text är lycklig i morgon och ser påå film. För ingenting får vara en mask och jag är tillräckligt bra för att kunna vara glad även när jag borde vara dubbelvikt av oro.
Gadnatt
God natt.
