I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Okej nu sökr jag duktiga människor som kan hjälpa mig !

Och innan ni vänder och springer ska jag förklara med vad. Jag har kollat runt lite och hittat verisionen av skuggalver jag skrev någon gång i 8:an och fått en hemsk lust att skriva om den i lite bättre skick. Hur jag tänkte göra är enkelt.

1. Läsa den (klart)
2. Stavningskontroll på datorn (pågånde)
3. Skriva om den vissa bitar. Ändra lite här lägga till lite och kapa en del.
4. Stavningskontroll igen (datorn bråkar med mig om namn, jag bråkar tillbaks)

5. Hitta någon som kan läsa igenom ge konstruktiv kritik och ändra en del efter eget gottfinnande. Helst 2 men jag är inte petig. Inte bara rätta stavfel utan ändra lite hur de vill så länge de inte raderar ut stora händelser.

6. Få tillbaka och gå igenom.
7. Lägga upp.

Jag ska sätta som mål att grovskriva åtminstone två A4 text i veckan hur mycket jag kan lägga upp kan variera på hur mycket omarbbetning det kräver. Jag satsar på att skriva klart de 18 sidor grovtext jag har den närmsta veckan fram till punkt fem. Det kan ta längre tid.

Snälla om ni har tid och lust säg till så skickar jag text till er.

Att vara hungrig från födseln?

Det är vi ju alla utstötta för hunger är ju en slags instinkt något alla känner. Det är det som måste vara coolt med nyfödda. Dom är så små och dumma att det är roligt! Kolla på det fina ljuset och dom hoppar in i elden dom lär sig på samma sätt som djur fram tills de kan börja kommunicera! Och DET är definitivt inte samma sak som att prata. Tro mig jag har pratat med fem åringar och det var inte mycket information som kom fram i dom samtalen!

Men nu KOMMER någon (antagligen Shika jag minns samtalen vi hade om abort, jag ägde!) ta det som abortsnack även om jag inte nämnt det före nu. Och ja jag är för Abort även om det inte är av anledningen ovan nämnd. Jag är för abort för att så länge barnet finns i mammans mage så är den på sätt och vis en parasit. Den stjäl hennes näring eller tar emot den beronde på hur an vill vinkla det. Då borde man ha en rätt att göra sig av med den innan den blir en frigånde parasit i 18 år eller mer.

Nu har jag kommigt bort från ämmnet...eller rättare sagt jag har inte kommigt till ämmnet som efter det här babblandet verkar mycket mindre intressant.

Jag hade en filmkväll.

Vi såg på tre filmer.

Emma, Gustav, Daniel, Ida, Shika, Lolz, Malinette och jag själv var där.

Shicka, Ida, Daniel, Gustav och jag sov över(att jag sov över kanske är självklart men i alla fall)

Det var trevligt.

The boy's fingers are small and chapped dry, as are his lips (and when he yawns and dozes off on the floor, Mandro wants to lean over and tighten his hand around the small, slender neck, because this is not existence).


Ibland undrar jag hur jag kan hata att vara på täppan så mycket. Det är som om jag är ett spöke. Jag är inte ensam. Kan inte göra saker som man gör ensam. Kan inte äta mat en gång om dagen men världens skrovmål. Kan inte skrika så högt jag vill innomhus. Kan inte samla alla kuddar i hela huset i en hög bara för att jag VILL.

Men jag kan heller inte göra saker tillsammans med någon. Att umgås med faderskapet är inte att tänka på. Hans röst stör mig. Han ser ut som en sparkad hund när jag säger något dumt eller låter bli att säga något. Han har stannat i tiden och verkar inte gå vidare. Han börjar bli gråhårig har haft samma frisyr i över tio år. Samma skämt i över tio år. Samma vanor i över tio år. Samma matlagning, samma ALLT! Jag känner mig så desperat för jag vill inte stagnera på det där sättet och han verkar inte heller ha grepp om vem jag är. Visst han betraktar mig inte som för tio år sedan det vore bara rent ut sagt korkat.

Den ökade längden på runt 70 cm har gett honom en vink om inte annat.

 Men han verkar inte förstå att saker i min närhet också kan förändras. Mitt rum har sätt ut på samma sätt  sen det skapades. Efter utbyggnaden har han pratat om att tapesera en del av väggen vid dörren men det blir aldrig av säger han. Väggbiten är runt 3 kvadratmeter och har varit otapeserad sen vi byggde ut för runt 7-8 år sedan. Han fattar inte riktigt att jag slutat rida utan verkar gå och vänta på att jag ska börja igen.

Det är bara människor som förändras på täppan. De blir äldre, farmor med blodcancer som inte kan komma ut längre eller laga egen mat eller gå mer än 100 meter men som ända pratar som om hon visste hur det är. Som pratar om "stackars pappa" som måste ta hand om sina vuxna barn.

Det gör ont att bli arg på en människa vars skellet man kan se under den slappa huden. Som man besöker någon timme varannan vecka högst men som ändå gör sig till centrum för allt liv på täppan genom oro och telefonsamtal. 2 per dag, 3 på helgerna. Som bara råkar behöva något så gott som varje dag så att pappa åker in och får köpa det.

Pappa som 'inte ber om mycket' som bara råkar 'ha vägarna förbi' om man inte kommigt till täppan på ett tag. Som inte orkar förändra saker. Som är för gammal trött och mesig för att förändra något. Som inte kan ÄNDRA på någonting.

Och jag blir rädd. Rädd för att ingen av människorna på täppan verkar ha en aning om hur jag beter mig. Rädd för att två dagar fyllda av dom ska driva mig till vansinne med en leda och skuldkänslor och förtvivlande förkrossande hjälplöshet. Jag är rädd för att de plötsligt ska vakna upp och se på mig. Jag kan drömma om att någonting dyker upp. Ett tre gånger förbannat täppan inkarnerat.

"Jag tog hand om dig. Jag födde dig, jag isolerade dig. Du klättrade i mina träd. Sprang på mitt gräs. Blödde på grund av mina kvarglömnda glasskivor och spikar. Du tog emot det jag gav och nu stöter du bort mig. Du dömmer, du är bättre vill ha något annat. Du förändras men inte till något. Du förändras från något och det något är jag. Du kommer aldrig bli något du kommer bara att ha varit något och det är JAG"


Och jag vågar varken gråta eller svära för jag kan det inte inför det som sett mig från när jag var nyfödd tills jag för första gången i tio års åldern sov någon annanstans. Täppan är mer än ett hus. Den är åkrar en bäck och en sommarstuga där morföräldrar bor på sommaren. Den är en sjö man kan fiska i. En stenö mitt i ett hav av jord. Den är en hage där hästar alver och ekar finns tillsammans med en kläterställning två nerfallna gugor och dussintals träsvärd. Det är en koja i skogen och så mycket mer än jag kan berätta. Det är 3 bästisar och mer kompisar än jag vill minnas. Det är ett ställe där skammliga hemligheter finns i varje vägg och i varje låda eftersom ingenting ändras så fortätter dom oupptäckta eller ouppklarade. Ensamheten finns i fotografier och inristade namn. Skräck finns i mörka hörn och spänning i mörka vatten med en botten som bara är ett sken en lera som kan dra ner dig till jordens innandömme och aldrig släppa upp dig. Hjälplöshet finns i hörnet där tapeten fortfarande är färgat av ditt blod. För näsan blöder utan sår och den kväljer dig och du är ensam hemma för första gången över en hel natt OCH DU KAN INTE RINGA NÅGON FÖR DU VET INGET NUMMER OCH DET ÄR SKRÄMMANDE SKRÄCKFYLLT OCH DU KOMMER DÖ!

Att hata den är som att hata sig själv och jag är så fullkommligt vilse i mitt förakt för dess nedgång att jag förväntar mig att den ska dyka upp även på dagen även i åby även i skolan och anklaga mig för mitt hat.


Jag vil inte förändra den. Bara begrava glömma och aldrig mer se. Men täppan är inte dött än. Inte tillräckligt dött för att begravas. Så att jag får vänta några decenier till. Om 20 år kanske det bara finns på kort. Eller också går en 77 årig gammal gubbe omkring där och försöker ta hand om det hela och fortfarande ringer sina barn å helgerna och hör om de bara kunde ha svängen förbi för att han har slut på mjölk?

Jag orkar inte tänka på det. Det är sent jag är trött och har antagligen hundratals stavfel. Antagligen raderar jag detär här på internet men sparar det i ett dokument någonstans som ännu ett kvitto på en tanke som aldrig borde tänkts.

Men jag är Tobi skakar av mig allt i text är lycklig i morgon och ser påå film. För ingenting får vara en mask och jag är tillräckligt bra för att kunna vara glad även när jag borde vara dubbelvikt av oro.

Gadnatt

God natt.

Okej detta är en novell jag hittade i mina skolböcker från högstadietiden. Den verkar handla om en tonårsmor av något slag. Eftersom jag har skrivigt den så är ungen antagligen inte hennes "från början" så att säga. Jag tycker den var lite gullig och det enda jag ändrat är ungens namn. För en unge so heter Lia är mer än vad jag står ut med nu när jag träffat justt en Lia i verkliga livet.

 

Igen ser du dig själv bara stå
medan alla andra springer på
tappar de bördor du bar
du föll ihop, du stannar kvar

av alla stjärnor som finns till
alla skina vill
av alla stjärnor vackra kalla
så måste några falla

De pratar om dig varje dag
och ibland när du blir hög
tror du att du aldrig var svag
men ändå aldrig dög

av alla stjärnor som finns till
alla skina vill
av alla stjärnor vackra kalla
så måste några falla

gående under dunkla valv
gyllene ögon som katten
för varje fotsteg hörs dova skalv
han vandrar ensam genom natten

av alla stjärnor som finns till
alla skina vill
av alla stjärnor vackra kalla
så måste några falla

flickan som med blod av bläck
skapar världar av smärta
flickan skriver sorgset fräckt
som om ingenting kan räcka

av alla stjärnor som finns till
alla skina vill
av alla stjärnor vackra kalla
så måste några falla                                     

 

 

===================================================================

 

? Kom igen nu vi är sena! Ropade jag yrvaket uppför trappen medan jag gick lös på en banan och en kopp med svampsoppa. Det hade gått exakt 1 minut och 7 sekunder sedan väckarklockan ringt och det var ungefär en halvtimme sedan den borde ha gjort det. Jag ignorerade min fot som sände irriterande signaler för att visa att den i alla fall inte vaknat och stövlade upp för trappen för att väcka den andra medlemmen i min lilla familj som inte ville upp i tid. Jag sköt upp dörren med min sovande fot och klev in i rummet. Orange väggar nästan lyste mig i ansiktet med sin brist på hänsyn. Jag svepte det sista i koppen och ställde ifrån mig den på en byrå. Den kopp som redan stod där påpekade diskret med sin närvaro att det var tisdag idag.

 

Tisdagar var dåliga!

 

Jag hoppade vigt (för att vara på morgonen i alla fall) över en hög med kläder och fram till sängen. Lämpligt nog stack det ut en hand ur högen med täcken. Det är bara att ta tag och dra? skoningslöst. En gnällande hög föll ut och rullade genast ihop sig till en hög. Gjorde allt i sin makt i ett instinktivt försök att bevara den värme och stillhets som berövats henne.

 

För ja den lilla högen innehöll trots allt ännu en individ av det kvinnliga könet om än en lite mindre version än den som stod ovanför med ett triumferande flin. Dunigt vitt hår täckte huvudet och ett par stora grå ögon döljes just nu bakom hopknipna ögonlock för att stänga ute tidigare nämnde triumferande figur.

 

Den unga kvinnan (det vill säga JAG) hade ingen tanke på att låta henne lyckas.

 

Jag drog upp den slappa lilla kroppen och bär ut henne, det är bara att trycka ner henne på en stol och lägga den halvätna bananen framför henne.

 

? Äta, nu. Beordrar jag allvarligt innan jag stormar in i badrummet. Efter ytterligare språng för at undvika tvätt plockar jag upp en borste och börjar brutalt misshandla den patetiska varelse som på andra brukar kallas frisyr. Spegelbilden visar en tjej som kanske eller kanske inte är myndig. En glugg efter en saknad tand och en lugg som stod rätt utåt som en skärm förstörde intrycket de lugna ögonen ingav. Detta tillsammans med jeansen som hade lagom många hål och en urtvättad t-shirt skulle få vilket modeorakel som helst att ta självmord.

 

Stormade ut igen tog ett par halstabletter för andedräktens skull nu när det inte fanns tid för annat. Barnet satt som förut men bananen var borta, ett klart tecken på att hon var både vid liv och vid medvetande. Jag föste in henne i badrummet och skvätte kallt vatten i ansiktet på den lilla. En enkel men effektiv metod för stressade föräldrar.

 

-Renya, byt kläder nu! Ropade jag över axeln medan jag rusade vidare i huset och lämnade dunbollen att ta hand om sig själv föste ner mina egna böcker i en ryggsäck, tog även hennes och slängde ner två bananer till så att hon skulle ha något att äta när hon vaknade på riktigt. På med jacka, på med skor, väskor över axeln och vända sig om. Precis som den skulle va kom Renya utspringande ur badrummet iklädd ett grönt linne med en fjäril på och svarta byxor. Hon hoppade upp mot mig och jag tog emot henne. Svepte upp den lilla i famnen. Öppnade dörren med en fri han kom ihåg att ta även den lillas skor. Axeln värker, axeln värker! Låsa dörren tog ett par dyrbara sekunder balanserande och hela tiden förvänta sig att tappa balansen och falla ihop i en hög. Tog altantrappan i ett språng och rammade upp grinden när jag väl kom fram till den. Bussföraren såg mig och väntade sympatiskt nog med att åka tills jag var ombord. Jag satte försiktigt ner ungen på ett säte och lät väskorna glida av axeln innan jag betalade bussföraren. Ignorerade mina medpassagerares blickar medan jag hjälpte den lilla på med skorna. Räckte henne tillslut sin ryggsäck och mötte hennes nöjda blick.

 

-         Vilken buss ska jag med? Frågade hon lugnt.

-         jag vet inte än, 14.23 eller 14.50 jag viftar i fönstret.

-         K

Renya ler med hela ansiktet och ger mig en kram. Varför vet jag inte men varför inte? Hon mumlar försiktigt in i mitt öra.

 

-         Vad sa du undrar jag försiktigt, lirkande.

-         Vill inte vara där

Aha, var där känner vi till. Fritis med ett namn som är käckare än platsen. Jag gillar det inte heller med det är bättre än alternativet.

 

-         Jag är sorgsen min vän men dit ska du. Vi har inget bättre val du och jag.

-         Men jag gillar det fortfarande inte. Grå ögon möter mina gröna.

 

De grå verkar plötsligt större än de borde vara.

 

     ? Jag har aldrig och kommer aldrig att begära att duska gilla det. Bara att du ska gå dit

 

Hennes hållplats närmar sig snabbt och jag släpper taget om det käraste jag har och ser henne röra sig fram mot skolbyggnaden. Själv följer jag henne med blicken tills bussen svänger runt ett hörn.

 

Skulden gör att luften i öronen är kompakt

Du känner ljuden avlägsna som om dom inte rör dig

Skulden över brott som du aldrig straffas för lägger sig över dina axlar

Du minns allt det dåliga, du är lägre än marken du står på

Du som vanligtvis är stolt, full av högmod och har en känsla av att en aura av okuvlig energi omger dig

Den kraft du har bryts ner när du känner värmen över nacken och du kan känna din näsa brytas brosket knastrar och du ligger ner med din varma panna mot golvet

Du är en syndare och männskorna runt om kring dig är offer.

Du är en matyr som ingen känner för, en människospillra. Du känner dig svimfärdig och hoppas på att någon ska märka vad du håller på med för du vill inte bära den här bördan själv.

Nu har luften i öronen hunnit bli ännu mer kompakt och varmt blod rinner från dom nerför halsen. Som näsblod ger det dig en kväljande känsla. En känsla av självförvållad skada, som om du skärde dig. Skillnaden är att du inte njuter av smärtan utan bara undrar varför du utsätter dig för det här. Varför du gör dig själv och andra människor besvikna.

 Du tittar ner på tangentbordet och koncentrerar dig på att bilda ord som ska förklara saker för dig själv. Du vet att du inte kan titta på texten som bildskärmen visar för kontrasten mellan svart och vitt skär i dina plötsligt kalla och känsliga ögonglober. Det är ett levande helvete du kastar dig in i gång på gång.

Du tror att din mor just nu får ett samtal från skolan, från din pappa, från dina gammla klasskompisar. Du kan inte låta bli att rollspela mardrömsscenarion i ditt huvud. Skuldkänslor från mer än ett halft liv, en hel evighet hoppar fram och sprider sig till alla du betraktat som familj och alla du hatat.

Du fylls av sådan skam när ingen ens bryr sig om att se ner på dig, när bara de som inte kan göra sig av med dig hoppas på en förändring på att du ska sluta fylla deras liv med besvikelser.

Det är bara en missad skoldag...
En glömd lapp...
En tappad plånbok...
En stulet liten kängru av metall...
En hoppfull tanke...
Ett brutet löfte...
En mening av hatfyllda ord...
En skam som gräfts ner för djupt och som sprider sig hur du en gör för att hålla den inne.

Ännu en lögn som väver in dig tätare i verkligheten men som krossar din självkänsla bit för bit.

Du gömmer dig under täcket idag och får dig själv att tro att ingen kan i hitta den. Imorgon kommer allt vara som vanligt och du får själsfrid till nästa angrepp mot ditt samvete.

Dom kallar mig för plåga
Dom kallar mig för ett skämt
Dom slutar aldrig fråga
varför jag skryter jämt

jag har vuxit upp på ett annat sätt
jag vet andra rätt
å jag har alltid lätt
för mig

Jag har kommigt på helt nya svar
men glömt vilka dom var
å kan inte stanna kvar
som er

Ni kanske inte håller med mig
men vem orkar lyssna på er
Varje gång jag ska se dig
så måste jag titta ner

För jag vet att jag är bäst
jag är den som skryter mest
å jag plågar värst
alltid

jag kan roas av panik
se oväsen som musik
och inte vara någon lik
någonsin



Okej min förta och största ego dikt någonsin skriven lite slarvigt men man kan inte vara seriös på ett sådant ämmne som att hylla sig själv.