I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

The boy's fingers are small and chapped dry, as are his lips (and when he yawns and dozes off on the floor, Mandro wants to lean over and tighten his hand around the small, slender neck, because this is not existence).


Ibland undrar jag hur jag kan hata att vara på täppan så mycket. Det är som om jag är ett spöke. Jag är inte ensam. Kan inte göra saker som man gör ensam. Kan inte äta mat en gång om dagen men världens skrovmål. Kan inte skrika så högt jag vill innomhus. Kan inte samla alla kuddar i hela huset i en hög bara för att jag VILL.

Men jag kan heller inte göra saker tillsammans med någon. Att umgås med faderskapet är inte att tänka på. Hans röst stör mig. Han ser ut som en sparkad hund när jag säger något dumt eller låter bli att säga något. Han har stannat i tiden och verkar inte gå vidare. Han börjar bli gråhårig har haft samma frisyr i över tio år. Samma skämt i över tio år. Samma vanor i över tio år. Samma matlagning, samma ALLT! Jag känner mig så desperat för jag vill inte stagnera på det där sättet och han verkar inte heller ha grepp om vem jag är. Visst han betraktar mig inte som för tio år sedan det vore bara rent ut sagt korkat.

Den ökade längden på runt 70 cm har gett honom en vink om inte annat.

 Men han verkar inte förstå att saker i min närhet också kan förändras. Mitt rum har sätt ut på samma sätt  sen det skapades. Efter utbyggnaden har han pratat om att tapesera en del av väggen vid dörren men det blir aldrig av säger han. Väggbiten är runt 3 kvadratmeter och har varit otapeserad sen vi byggde ut för runt 7-8 år sedan. Han fattar inte riktigt att jag slutat rida utan verkar gå och vänta på att jag ska börja igen.

Det är bara människor som förändras på täppan. De blir äldre, farmor med blodcancer som inte kan komma ut längre eller laga egen mat eller gå mer än 100 meter men som ända pratar som om hon visste hur det är. Som pratar om "stackars pappa" som måste ta hand om sina vuxna barn.

Det gör ont att bli arg på en människa vars skellet man kan se under den slappa huden. Som man besöker någon timme varannan vecka högst men som ändå gör sig till centrum för allt liv på täppan genom oro och telefonsamtal. 2 per dag, 3 på helgerna. Som bara råkar behöva något så gott som varje dag så att pappa åker in och får köpa det.

Pappa som 'inte ber om mycket' som bara råkar 'ha vägarna förbi' om man inte kommigt till täppan på ett tag. Som inte orkar förändra saker. Som är för gammal trött och mesig för att förändra något. Som inte kan ÄNDRA på någonting.

Och jag blir rädd. Rädd för att ingen av människorna på täppan verkar ha en aning om hur jag beter mig. Rädd för att två dagar fyllda av dom ska driva mig till vansinne med en leda och skuldkänslor och förtvivlande förkrossande hjälplöshet. Jag är rädd för att de plötsligt ska vakna upp och se på mig. Jag kan drömma om att någonting dyker upp. Ett tre gånger förbannat täppan inkarnerat.

"Jag tog hand om dig. Jag födde dig, jag isolerade dig. Du klättrade i mina träd. Sprang på mitt gräs. Blödde på grund av mina kvarglömnda glasskivor och spikar. Du tog emot det jag gav och nu stöter du bort mig. Du dömmer, du är bättre vill ha något annat. Du förändras men inte till något. Du förändras från något och det något är jag. Du kommer aldrig bli något du kommer bara att ha varit något och det är JAG"


Och jag vågar varken gråta eller svära för jag kan det inte inför det som sett mig från när jag var nyfödd tills jag för första gången i tio års åldern sov någon annanstans. Täppan är mer än ett hus. Den är åkrar en bäck och en sommarstuga där morföräldrar bor på sommaren. Den är en sjö man kan fiska i. En stenö mitt i ett hav av jord. Den är en hage där hästar alver och ekar finns tillsammans med en kläterställning två nerfallna gugor och dussintals träsvärd. Det är en koja i skogen och så mycket mer än jag kan berätta. Det är 3 bästisar och mer kompisar än jag vill minnas. Det är ett ställe där skammliga hemligheter finns i varje vägg och i varje låda eftersom ingenting ändras så fortätter dom oupptäckta eller ouppklarade. Ensamheten finns i fotografier och inristade namn. Skräck finns i mörka hörn och spänning i mörka vatten med en botten som bara är ett sken en lera som kan dra ner dig till jordens innandömme och aldrig släppa upp dig. Hjälplöshet finns i hörnet där tapeten fortfarande är färgat av ditt blod. För näsan blöder utan sår och den kväljer dig och du är ensam hemma för första gången över en hel natt OCH DU KAN INTE RINGA NÅGON FÖR DU VET INGET NUMMER OCH DET ÄR SKRÄMMANDE SKRÄCKFYLLT OCH DU KOMMER DÖ!

Att hata den är som att hata sig själv och jag är så fullkommligt vilse i mitt förakt för dess nedgång att jag förväntar mig att den ska dyka upp även på dagen även i åby även i skolan och anklaga mig för mitt hat.


Jag vil inte förändra den. Bara begrava glömma och aldrig mer se. Men täppan är inte dött än. Inte tillräckligt dött för att begravas. Så att jag får vänta några decenier till. Om 20 år kanske det bara finns på kort. Eller också går en 77 årig gammal gubbe omkring där och försöker ta hand om det hela och fortfarande ringer sina barn å helgerna och hör om de bara kunde ha svängen förbi för att han har slut på mjölk?

Jag orkar inte tänka på det. Det är sent jag är trött och har antagligen hundratals stavfel. Antagligen raderar jag detär här på internet men sparar det i ett dokument någonstans som ännu ett kvitto på en tanke som aldrig borde tänkts.

Men jag är Tobi skakar av mig allt i text är lycklig i morgon och ser påå film. För ingenting får vara en mask och jag är tillräckligt bra för att kunna vara glad även när jag borde vara dubbelvikt av oro.

Gadnatt

God natt.