Kain och Abel
but not goodbye
never that long
don't prove me wrong
and don't prove them right
never goodbye
only goodnight
Bonto
för att tobi jämt förstör
Nu så lider båda två
Det borde inte vara så
Karen Clifford
Karen hade varit ett ensamt barn, full med skarpa kanter och vassa armbågar. Med mörka bistra ögon hade hon spanat n världen runt omkring henne och kommigt fram till att den inte var säker, att den aldrig skulle vara säker för henne. Hon var liten och tanig och kunde inte sluta gråta när hon blev slagen så hon var tvungen att beskydda sig på något sätt.
Så hon hittade de större barnen, de dumma barnen. De som inte förstod att om de tog alla lunchpengar från en unge skulle någon hitta dem men att om de tog en del av lunchpengarna från många ungar så skulle ingen komma på vad som hände. Hon blev mer eller mindre accepterad där, så länge hon kom med liknande bra ideer så fick hon hänga med dem och om någon gav sig på henne då var det samma sak som att ge sig på de starkare barnen.
Det var inte lojalitet utan äganderätt och hon var smärtsamt medveten om det.
Så växte hon upp och efter ett tag räckte inte smarta ideer längre så hon var tvungen att bli bra på något annat, vem som helst knde slå sönder en vindruta och länsa en bil men inte lika många kunde dyrka upp låset och tjuvkoppla den. Vem som helst kunde bryta sig in i ett lager men inte alla kunde avlägsna tjuvrna från
övervakningskamrorna. Hennes mor hade aldrig varit med i bilden och när farsan försvann till sist gjorde hon det samma. Försvann ur systemet och dokumentationen och började leva enbart på vad hon kunde ta från andra.
De större barnen växte också uppoch istället för knutnävar använde de järnrör och knivar, till och med pistoler. De började förstå hur användbar hon var och när hon väl lärde sig länsa bankkonton så började en av dem alltid följa efter henne. De sa att det var för hennes säkerhet men hon förstod hotet. Hennes säkerhet skulle bara vara garanterad så länge hon gav resultat, och det blev värre. Till slut satt låset på utsidan av dörren och det hade varit månader sen hon var utomhus sist.
Karen var 17 och trött på att vara säker.
Som tur var så var hon fortfarande liten och tanig, badrumsfönstret var ingen match för henne. Det var dock vakterna som råkade få syn på henne och hon grät när de bröt hennes ben. Andra hade fått brutna fingrar eller kanske bara blivigt nedslgna men de kunde inte riskera huvudskador och hon behövde sina fingrar. Det var när Baf kom som allt förändrades och det är hon glad för.
Hon hade beordras att hacka sig i en privat databas som tilhörde en viss Bartholomeus Huntington. Det hade inte varit ett lätt jobb och hon visste att evm det än var som bestämnde numera började bli otålig med henne. Hon hade jobbat i nästan 2 dygn i sträck nu och hade för några ögonblick sedan fått upp vad hon trodde var den sista spärren. Hon tittade förväntansfullt på skärmen som om den skulle uppenbara världens alla hemligheter till henne. Vad som kom upp var en mängd textdokument, runt 1000 för att vara exakt. Alla med en kod framför ett namn, oftast på något främmande språk. Hon öppnade ett par på prov och läste igenom dem.
Böcker, alla var om böcker. Ingående beskrvingar om hur han fått tag på dem vad de sades handla om och vad som egentligen fanns i dem.
3 timmar senare läste hon fortfarande när hon hörde pisolskott utifrån. Hon tog snabbt ur minneskortet utr datorn och drog ur sladden. Dörren flög upp och en av vakterna kom instormande och ryckte bryskt upp henne på fötter. Han frågade nervöst om hon hade *det* på vägen mot dörren och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla jämmna steg. Han ledde henne vidare innåt och uppåt innan knuffade henne genom en dörröppning. Hon snubblade till och landade i en röra på golvet, tittade upp mot en hotfull scen. Det fanns bortåt 10 personer i rummet bland dem en man i 40 års ålder med kostym som satt bakom ett skrivbord och ett antal livvakter runt honom.Hon antog att det var hennes chef även om hon aldrig sett honom förut. En äldre gentleman som på något sätt verkade vara mer än bara en buse i kostym satt framför skrivbordet med en pistol riktat mot chefen. Bakom gentlemmanen stod en lustig figur som vars ögon snabbt skiftade över rummet och vars kroppsbyggnad talade om att han inte behövde pistoler eller liknande. Vid dörren stod dessutom av alla saker en präst.
"Så" sa gentlemmanen utan att ta blicken av chefen "Det är du som hackat dig in i min dator?"
Hon nickade andlöst och lyckades få fram ett instämmande mummel, gentlemmanen verkade titta på henne ur ögonvrån. Resten var inte lika diskreta utan stirrade öppet på henne. Hon undrade hur de såg henne, en alltför blek och mager tonårsflicka med blåmärken på armarna iform av fingeravtryck och med stora skräckkslagna ögon.
"Okej du kommer med oss," han nickade kort åt den lustiga figuren som helt enkelt lyfte upp henne utan att bry sig om hennes upprörda pip.
"Vänta lite nu" Chefens röst skar genom rummet och ett ögonblick var hon inte säker på vad hon ville, att bli ivägdragen så här eller att få komma tillbaka till sitt tomma säkra rum.
"Har du något att tilllägga Mr Frame? I annat fall tror jag polisen skulle vara mycket intresserad av vad vi fick fram från ER dator efter vi upptäckt intrånget?"
Hon kunde inte riktigt se vad som hände men ingen protesterade när de gick ut. De satte sig i en bil med väntande förare. Då först vågade hon yttra sig.
"Ni ljög där inne, ni hittade ingenting på vår dator"
"Hur vet du det" Sa gentlemmanen roat med ett höjt ögonbryn
"För det är jag som byggde datorn, det är jag som ordnade säkerhetsanordningarna på hela nätverket, ni kom inte igenom"
Gentlemmanen skrattade "Nej det gjorde jag inte, men jag skulle gärna vilja kunna. Mitt namn är Bartholomeus Huntington och ditt namn är?"
Hon kunde lika gärna säga det, det fanns ingen fara med hennes namn, ingen historia bakom det.
"Karen Clifford"
"Så Miss Clifford är du intresserad av ett jobb, det är betald övertid och jag skiter i vart du spenderar din fritid."
Hon mötte hans blick och förstod att han visste att hon läst om böckerna, det fanns inget utrymme för vägran i den blicken. Men det fanns också något annat, ilska som antagligen inte fanns där innan hon kom in i rummet. Hon undrade förstrött vad som hade hänt om inte Hackern hade varit en mager och ynklig flicka med tydliga tecken på att hon inte var där frivilligt. Prästen hade inte sagt ett ord utan höll blicken stelt rakt fram och Apmannen pladdrade glatt med föraren om Aliens. Hon hade alltid hängt med de större barnen och de här hade trots allt spöat upp hennes gamla *gäng*. Krigsbyte och allt det där.
"Jag är med"
Det var nästan 4 år sedan nu innan hon kände Barf tilräckligt väl för att kalla honom något annat än sir och innan Tjafs var tjafs och Fader Jonas helt enkelt blivigt Fassan. Nu var Barf mördad, uppbrunnen i det bibliotek hon fortfarande hade stora delar av i minnet dödligt rädd att hon där hade orsaken till att han blivigt mördad. Tjafs var kidnappad, kanske död eller kanske bara skadad. Ensam och blödande någonstans. Fassans smärtfyllda skrik hade nått henne över hennes lilla bugg och apmannen var hög på någon okänd substans och trodde hon var en fisk. Enligt alla konstens regler borde hon följa med Bishin nu, han jobbade helt klart för Iliana Fayne och hon hade vunnigt spelet, eller kanske skulle hon springa tillbaka till Enock. Hon var trots allt märkt nu tänkte hon bittert och stirrade ner på det oskyldiga stycke hud som dolde hennes slavmärke. Hon borde inte försöka ta sig igenom Iliana Faynes nätverk. Hon borde inte försöka hitta en lucka i ritualen som bundigt dem till Enock.
Hon blottade tänderna och knäade Bishin i skrevet
Sedan lyckades hon under Ilianas roade överseende tvinga i apmannen motgiftet och dra iväg Jhonom och Jonas tillbaka hem.
Screw you guys, I'm going home!
Gustavs D&D kampanj
Säg mitt namn (Kampanj novell)
Hon vaknade skrikande, ett ögonblick tidigare hade hon stått öga mot öga med en hydra. Innan det hade hon varit i Watherdeep tillsammans med Martin, flyende undan en Sorcerer med lite väl många areaformler för sitt eget bästa. Hon mindes adrenalinet, hur Martin hade skrattat när han såg hur Sorceren koncentrerade sig för att kasta någon formel på henne. Han visste att hon skulle klara sig, visste attt hennes ring bara skulle transportera henne runt 6 meter bort från smällen medan han kunde vända och hugga fienden. Hon log också när hon såg molnet av eld komma mot henne och kände det välbekanta rycket under naveln.
Sedan så stirrade hon en hydras tio huvuden i ansiktet och kände ett moln av kyla hon inte hade en chans att komma undan sänka sig över henne.
När hon vaknade var det för att stirra en alv i ansiktet och ingen kunde direkt bli arg på henne när hennes första reaktion var att spraka den i ansiktet och försöka fly. Varken den lilla Gnomen eller Halv-Orchen verkade dock särskilt imponerade eller farliga så när de bara ville prata lyssnade hon.
Det var en saga de berättade, en fantasi och hon och Martin skulle skratta åt den när hon kom tillbaka. Världar gick inte under, deras värld gjorde det inte i alla fall. Den var skitig och lömsk men så verklig att den aldrig skulle kunna ta slut. De hade levt i en värld där skratt, magi och fara hade färgat omgivningen i överjordiska nyanser och Det Fick Inte Vara Slut.
Hon följer ändå efter Halv-Orchen och Gnomen, beslutsam om att ta sig ut och till det hem hon är övertygad om existerar.
När tornet rasar hänger hon från sin egen hjälkrossare som själv hänger fritt i luften. Det första gången hon ser sig omkring i denna nya omgivning. Utsikten är främmande och hon förstår att hon måste vara långt hemifrån, så långt att t.o.m. stjärnorna ser annorlunda. Hon hör gnomens röst inom sig igen och ett ögonblick funderar hon på att släppa taget. Att blunda och falla och hoppas att var hon än vaknar kommer Martin vara där, hon tvivlar på att hon någonsin kommer ha en chans att hamna där han är men om hon släpper så har hon i alla fall möjligheten.
Hon hänger fortfarande kvar när repet kommer flygande och knyter det försiktigt runt sin midja så hon kan bli upphalad. Det hat hon från och med då känner för gnomen har inget att göra med att han nästan lyckades riva tornet de var i och allt med att hon är berädd att tro att han talade sanning när han sa att allting var borta.
Hon är instängd i en mörk och tom dimension och har just fått reda på att en av hennes cellkamrater heter Martin. Ett ögonblick känns det som hennes revben kommer brytas så hårt slår hjärtat men det är bara namnet de två männen har gemensamt.
Hans hår är ljust, hans ögon blå och hon har aldrig sett någon som ser så genom god ut. Han skrattar med henne, berättar historier för henne och de springer tillsammans på Watherdeeps gator. När han blir vald att tränas till Paladin vet hon att de aldrig kommer jobba tillsammans om hon blir Prästinna. En grupp behöver trots allt bara en helare. Istället säljjer hon sin själ till första bästa djävul som vill ha den och följer honom som en skugga ut i staden när han utför sina uppdrag. Officielt är hon aldrig i närheten av honom, officielt så skulle han som minst slå henne medvetslös och dra med henne tillbaka till kyrkan för att hon är en Warlock. Dock så väljer hans kamrater att inte se henne så länge hon gör nytta och själv så kan han inte SLUTA titta på henne.
Den här Martin har mörkt hår och mörka buttra ögon, han har vissligen en likadan rustning som hennes Martin men han ler aldrig och hans skratt är torrt och opersonligt. Hans anletsdrag förvrids med jämmna mellanrum och under deras två veckors vistelse i cellen hinner hon se honom med både horn och fyra konstant gråtande ögon. Han frågar också vad hon heter efter en stunds obekväm tystnad men hon vägrar svara. Hon vägrade säga det till Gnomen bara för att göra honom irriterad men hon mår aktivt illa av att tänka på att den här Martin skulle säga det, förvanska hennes namn i en mun som inte var menad att utala det.
Hon sålde sin själ för att det var det snabbaste sättet att vara med den hon älskade, hon undrar förstrött varför den här Martin handlade som han gjorde.
Första gången hon är i Gnomstaden finns ingen tid att leta bland de överlevande människorna. Hon vet att hon numera är medlem i en utrotningshotad ras och om, OM han finns där kommer hon hitta honom. Om han inte redan är död, gjort det hon inte vågade där borta i tornet eller helt enkelt förlorat en strid utan henne vid sin sida.
Hon vill inte veta hur han kände då, i det ögonblick hon försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Letade han efter henne, sökte Watherdeeps allt skummare kvarter för att hitta henne? Gav han upp, eller han kanske inte hann ge upp, världen kanske dränktes i eld och aska innan han ens hann sluta leta leta efter henne. Kanske skrek han efter henne när han dog, kanske trodde han att demonen som hade hennes själ hade tagit henne till sig en gång för alla. Kanske var han så rädd och hade så ont att han inte kom ihåg hennes namn eller ens sitt eget.
Det är tankar som hon inte vill tänka och hon använder all sin ilska mot skogsalverna när de gör sitt patetiska försök att stoppa henne.
När den här Martin överlämmnar boken till demonen så förstår hon direkt att det är en fälla, det måste det vara. Han ändrade i boken innan han lämnade över den till demonen trots allt. Han kanske skrev några explosiva runor eller ändrade något nyckel ord som skulle få ritualen att gå fel. Hon är inte Warlock för intet och känner igen ett bra föräderi när hon ser det. De andra tror självklart också att han föråder dem men ser inte föräderiet bakom föräderiet. Trots det kan hon inte vara säker och tanken på att förstöra boken flyger genom hennes hjärna. En Eldricht är allt det skulle ta för att skada den så mycket att den blir oanvändbar. Helvetets portar skule vara stängda.
Den här Martin möter hennes blick och hon vet att han vet vad hon kan göra. Det Fins ett outalat hot i den blicken, ett löfte av smärta och hämnd om hon skulle förstöra hans plan. Hon ser ingen glädje i blicken och vet med ens att vad han än gör så gör han det inte för någon annans vinning. Illamående så skjuter hon iväg en Eldricht mot honom innan hon känner det ryck som en teleportering ger och öppnar ögonen i Gnomstaden igen.
Hennes Martin är död och hon kommer aldrig någonsin få tillbaka honom.
De vill att hon ska representera männskligheten i en diplomatisk grupp och hon att tror hon inte hört något mer bizzart i hela hennes liv. Ett helgon och flera präster är redo att skicka iväg henne för att bedra alverna och litar på hennes förmåga att göra det. Skälvklart blir hon tillsagd vad hon skall säga och i slutet blir det ändå mest gnomen som för fram deras åsikter men hon blir ändå officiellt sätt ett sändebud för hela den männskliga rasen.
Hon säger att de kan kalla henne Mira, men bara för att få tyst på dem. En diplomat behöver ett namn, även om hon bara är temporär. Den enda som fick veta hennes riktiga namn är borta och hon vill att han ska vara den första att kunna ropa henne till sig.
Efter mötet överger hennes nya grupp henne för att teleportera sig tillbaka. Hon saknar hennes Martin, de som färdades men henne och honom förut. De hade varit nedlåtande av princip men också så hedersvärda att de skulle vägrat överge någon i främmande fiende teritorium av ren princip. Hon är osynlig men precis som hon kan se andra osynliga kan en del se henne och ensam är hon ett enkelt byte.
Så när hon möter kråkfolket och får höra talas om att den andra Martin har kallat till rådsslag så rusar hon dit utan tanke på de andra ur den nya gruppen. Hon sänder dem vissligen ett medelande men det får de tolka hur de vill. Namnet Martin kallar henne starkare än någon lojalitet till Gnomen eller druiden kan även om det namnet har en annan bärare nu. Hon känner sig som en hund som lystrar när någon kallar henne även fast den vet att dess ägare är död.
Dessutom så är det en ren slump att hon hittar den här Martin och han är kanske mer intresserad av att döda henne än av att prata med henne.
När hon kommer fram och på egen hand ser hur den här Martins öga lyser elektriskt blå men ändå lyckas se mer dött ut en hennes egen Martins grå blå gjorde. När han pratar om att inte vill utplåna några folkslag eller ta över världen ÄN och få det att låta precis som om han har planer på att göra det i framtiden så dör hon lite inuti för då kan inget skapa en likhet mellan den här Martin och hennes, inte ens namnet.
Det är hon som tar den högre moraliska ståndpunkten i gruppen. Hon vet inte riktigt varför men förut var det jämt hennes Martin som var den som ville rädda allt, ville lösa allt utan blod och som hade medlidande till och med för de som falligt så långt ner de kunde komma. Hon hade frågat honom varför, hans gruppkamrater hade frågat varför men de gånger han svarat hade han bara tittat på henne och sagt att han måste tro att han kan rädda dem.
Nu är han inte där, och hon måste rädda sig själv om hon ska ha någon chans att se honom i det här livet eller nästa. Trots att behovet att hjälpa andra är rationaliserat av detta själviska motiv så mår hon fortfarande fysiskt illa när Gnomen nöjt berättar om slakten av alvarmeerna. Den här Martin verkar inte ha någon reaktion över det hela och hon blir kall inombords av hans tydliga ointresse för de döda. Varför är hon den enda som verkligen kan se striden, de kämpandes döda förvridna kroppar när hon inte var där? De döda kroppar som var och en har hennes Martins ansikte.
Från den sekunden så har varenda skadad, varenda död må det vara barn eller vuxen Martins ansikte och hon vet att hon aldrig kommer kunna glömma det.
Hon smyger bakom fiendens lnjer, osynlig och teleporterande rör hon sig genom paniken på slagfältet och väl på andra sidan börjar hon bombardera magikern med Eldricht. Hon kan inte vara osynlig och skjuta samtidigt och mer än en magikerna börjar skjuta tillbaka. Blixtar faller från himmlen och hon skrattar nästan igen, men hennes stridsskratt, hennes dödsskratt är borta för att hon är ensam utan någon att skratta det med och hon funderar i samma banor som när hon hängde utanför tornet. Ska hon stå kvar och skjuta istället för att ta skydd, skjuta tills hon ligger ner och aldrig kan resa sig igen? Den här gången så räddas hon dock av sig själv och inte av ett nedkastat rep och flyr istället för att dö. Hon har inte räddat tillräckligt många än. Kan inte ha en chans att möta hennes egen Martin om hon dör här.
Striden är slut och den andra Martin ska ge sig av. Vart vet hon inte, hon har inte brytt sig om att fråga. Gnomen har redan försvunnigt, följt med helgonen när de drog bort som om han aktivt trodde han kunde göra någon skillnad. De ska tydligen bygga upp världen igen, världen som hon kom ifrån. Själv vet hon att hon inte skulle kunna vara till nytta där. Vad bra är det att hota och ljuga, att bli osynlig och fly när det gäller att rena en värld. Dessutom så bestod hennes värld inte av landskap och hav. Den bestod av Martin, Martins röst, gatorna där han gick och skratten han skrattade.
De är borta nu, borta nu allihop, utom räckhåll för henne.
Hon funderar ett ögonblick på att följa med den andra Martin men förkastar ideén. Ett namn är inte en person och hon kan urskilja Mörkrets Bok i hans packning. Hos honom kommer hon inte hitta en väg tillbaka. Druiden kommer starta en skola för druider i skogen hade han tänkt och en Warlock bland dem är inte direkt välkommet. Hon märker blickarna hon drar till sig nu när striden är över. I kristider tar man alla resurser som kan få men när det är fred brinner de som inte passar in, det vet hon alltför väl.
Så hon packar en väska med lite saker hon kan tänkas behöva, hon drar sig inte för att norpa lite av utrustningen som lön för sina insatser och ger sig osynlig iväg från lägret. När hon sover ensam vid sin lägereld den natten kan hon drömma för första gången i den här världen. Hon ser hans ansikte, hans ögon och hon kan höra hans röst
"...Indra.."
I
ndra sover i en främmande värld och drömmer om det enda som är verkligt.
