I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Kapitel 1: Påkar och Dolkar

Hon gick långsamt genom skogen. Det var en sån skog man förväntar sig att alver och andra övernaturliga väsen fanns. Våren hade kommit och skogen fick ett grönaktigt sken när solen strilade in genom lövkronorna, ner på marken som var täckt av en matta av fjolårslöv. Ändå rörde hon sig utan ansträngning tyst. Tyst för en människa. Hon hade på sig en grön t-shirt och jeans som tillsammans med hennes sandaler gav hon intryck av att våren hade varit här länge trots att det fortfarande var rimfrost på natten. Håret var brunt och uppsatt med en snodd till en hästsvans och hon bar 2 knivar i bältet, nästan dolda under den för stora t-shirten. En Morakniv, så vanlig som man får dom och en som var längre nästan en dolk som också hade lite bredare blad. Den stora kniven var formad som ett lagerblad och den hängde tryggt i en slida av läder med utsökta guldbroderier. Utan den hade hon kunnat vara vanlig. Den var en symbol för vad hon egentligen var och för dom som hade rätt kunskaper om rätt saker hade den också visat vem hon var på väg att möta.

Personen i fråga stod bakom ett träd längre fram. Han hade långt hår, längre än hennes som nästan såg vitt ut hans ögon var mörkblå och pupillerna var avlånga, som en katt. Det var det första tecknet på att han inte tillhörde någon av hennes egen art. Den andra och mest uppenbara var öronen. De spetsiga öronen utan snibb som alltid symboliserade hans sort i sagor och berättelser, alver. Han var lång och slank, benstommen var på vissa delar av kroppen ihålig som en fågels och om man kunnat studera honom ostört skulle man lägga märke till ytterligare en av många lustiga egenheter. Hans tår var längre och det fanns sex av dom på varje fot. De stövlar som dolde dom var i svart läder En kappa förhindrade en översyn av resten av kroppen men hade han tagit av sig den hade man sett ett smalt utsmyckat svärd i en guld broderad slida. Hade man sedan jämfört flickans och alvens vapen hade man genast insett att dom hörde ihop, precis som personerna själva. Han klev fram när flickan passerat och harklade sig för att dra till sig uppmärksamheten, log när hon vände sig om ett leende fullt av glädje och löften om skratt..

"Du är sen Arra" sa alven och han hade ett konstigt sätt att uttala s på. Snarare som ett she ljud än det vanliga torra ljudet.

"Ja, men du vet att det inte är med flit Sildar" Hon log när hon sa hans namn och det rullade lätt av hennes tunga med samma underliga uttal som han.

"Ja" sa han allvarsamt "Du får börja."

De vek av från vägen genom en träddunge och in i en glänta. Sildar plockade upp en sliten bok och satte sig på en nedfallen trädstam. Arra satte sig bredvid och han började läsa ett stycke ur boken. Ibland förklarade hon ett ord för honom. Med en retsam glimt i ögat studerade hon hans framsteg (eller saknad av sagda framsteg). Boken i sig var sliten av ivriga händer och fläckad av att ha lästs i alla sorters väder. Efter en eller en och en halv timme av ivrig läsning och mer eller mindre ivriga rättelser reste sig Sildar och la undan boken. Ena sekunden höll han i den och nästa var den borta. Arra hade många gånger skyndat hit utan att de hade möte bara för att försöka hitta den men utan framgång.

"Nu är det din tur att få jobba" sa han medan han tog upp två övningssvärd. Barken hade skalats av de ursprungliga grenarna och fästen skurits ut och lindats med läderremmar. De såg lagom skamfilade ut, märken efter pareringar och träffar syntes tydligt. Han kastade ett till flickan som fångade det och ställde sig för att lättast kunna parera. Leendena var borta och en spänd stämning infann sig som bara kommer när två människor som tycker om varandra ska slåss. Så gick Sildar till anfall.

Det var en märklig strid. Alven såg bister och gjorde de invecklade anfallen så lätt som om det vore en dans, människan var alltid en hårsmån från att parera men utan att lyckas. Hon bet i hop tänderna när hon gång på gång träffades och gick till motangrepp. Även där såg det ut som alven lekte en komplicerad lek. Han lät henne komma nära, så nära att man kunde tro att hon skulle lyckas? och sedan vek han undan på ett mirakulöst sett för att än en gång anfalla. Hennes ansikte var fruset i en mask av spända drag. Ögonen rörde sig fort åt alla håll för att använda allt till sin fördel. Hon rörde sig mycket mer än alven och mot hans eleganta och flytande stil var hon ryckig. Upp, ner och överallt. Hon hoppade och tog språng snarare än gick och även om hon oftast inte fick in någon träff lyckades hon tvinga alven att avbryta anfall genom att på detta sätt förändra situationen. Det tog inte lång tid innan man märke att det tog på hennes krafter att fortsätta hålla det intensiva tempot, svetten lackade i pannan och efter bara några minuter var hon öm över hela kroppen. Hon anföll igen, och igen med en obeveklig vilja och hon tog även emot anfall efter anfall. Lät sig bli träffad då och då för att få in ett eget anfall på ett viktigare ställe. De höll på länge kanske en halvtimme oavbruten fysisk ansträngning innan Sildar avbröt genom att sänka käppen och gå och sätta sig igen. Han titta noga och vaksamt på flickan som stod kvar i någon minut. Sakta lät hon muskel efter muskel slappna av. Hennes anletsdrag mjuknade igen innan och gick och slog sig ner på den tomma platsen bredvid hennes vän.

"Du är fortfarande lika svag Arra Alvvän" sa han retsamt och log ett ömt och vänligt leende som rymde en sorg det inte borde,.

"Liksom du är lika arrogant Sildar Skuggalv" svarade hon spelat sårat. Sildar ryckt till som om hon till slut träffat honom.

"Jag önskar du kunde sluta med det där." Orden var sårade och det var inte spelat eller ömt längre.

"Varför Sildar? Så länge jag kommer vara alvvän kommer du vara Skuggalv. Om vår vänskap syns i mitt namn varför ska den inte synas i ditt? Du lärde mig ordet, du har ingen rätt att stjäla tillbaka det igen."

Dom såg på varandra tysta igen. Tystnad som kunde läggas till hundratals liknande tystnader tidigare om samma sak. Sildar blev den som backade idag som så många andra dagar under flickans hårda anklagande blick. Han visste mer än väl att han aldrig skulle kunna få henne att ändra sig. Arra var vänlig, hjälpsam och gav otroligt mycket av sig själv la ner sin själ i allt hon gjorde men hon var obeveklig i vissa frågor. Frågor som den här.

"Vi ses" var allt han sa innan han försvann. Osedd, ohörd och obemärkt på alla vis.

Tara gick långsamt på vägen hem och ångrade att hon dragit upp det där om skuggalver igen. Hon förstod inte mycket om alverna men visste att från Sildars folks sett att se var en skuggalv desamma som en förrädare. Skuggalver, som inte bara var förrädare mot familj, land eller använts som skällsord. Förrädare mot sin ras, förrädare mot allt som de var. Från högalvernas sett att se var det förräderi att bara låta en människa se en av dom. Alverna var hemlighetsmakare, en spillra från ett rike större än människorna någonsin hade haft för från alvernas sida så fanns inga kulturella skillnader. Kanske hade det funnits en gång. Olika stammar, alvkrig och så vidare. Nu var de prydligt uppdelade i kategorier. Varje fraktion handlade på det sätt som förväntades. Från ett mänskligt perspektiv var det skrämmande att se, lika skrämmande som alverna fann människornas kaosliknande beteenden. Hon förstod sig inte på Sildar när han bestämmande sig för att agera som en alv istället som för en vän, men det var han. Hennes vän. Hon bodde i en familj med 7 syskon i olika storlekar och en mamma som jobbade så mycket på så konstiga tider att de möttes i dörren. Sildar var det ända som hon hade privat. Den enda som inte var beroende av henne på ett eller annat sätt. När hon var med honom behövde hon inte prata om någonting hon inte ville. När hon däremot ville prata lyssnade han alltid och ifrågasatte henne aldrig. Hon fortsatte gå genom förorten in mot stan. Med ögon fyllda av de skuggor hon anklagat Sildar för att ha.

Skuggalv! Tänkte Sildar bittert det är vad jag är, en Skuggalv. Han gick långsammare än vanligt, han brukade alltid känna sig lätt när han träffade henne. Han brukade rusa som en vettvillig genom skogen. Det var dagar han sprang längre och snabbare än något djur skulle ha klarat dagar han kastade sig nerför branter och skrek ut att han levde med mer livsglädje än någon annan än just han skulle klara. Det Fanns dagar han var odödlig.

Allt tack vare att hon inte visste vad han var. Att han var alv visste hon men inte något om hans ställning. Hon skulle inte veta om han betedde sig underligt eller inte. Hon visste inget om deras seder. Han kunde dödligt förolämpa henne med en liten gest och hon kanske skulle ta det som en komplimang. Hennes okunskap var befriande, för en gång skull önskade han att han försökt lära henne fäktas från början istället för att försöka få henne att förstå. Hon verkade alltid kunna använda de lösryckta kunskaper hon hade till att såra honom, medvetet eller inte visste han ej. Han suckade tungt och gick åt motsatt håll som henne ökade avståndet fysiskt när han inte längre verkade kunna göra det mentalt. Det verkade som om han hade en svår tid framför sig.


Mörker är oftast bara en frånvaro av ljus, men ibland kan det vara mer en så. Så var det i gränden som mannen sprang genom. Han var för skräck slagen för att ens märka det. Som i drömmen när du vet att någonting jagar dig men inte vad. Just denne jägare såg nästan sovande ut. Han stod lutad mot ena väggen osynlig för spejande ögon. Trots att han inte verkade göra någon speciell ansträngning för att hålla sig dold. Det var helt enkelt som om mannens ögon vägrade skicka de nödvändiga signalerna till hans hjärna för att varna den om detta uppenbara hot. Mannen som sprang genom gränden såg inte hotet där det stod i mörkret. Och inte förrän det var försent hörde han det visslande ljudet från en kast kniv och insåg att mardrömmen hade blivigt verklighet.


Mandro gick fram och vände på mannen. För att vara en mörkeralv trivdes Mandro bra i det nya århundradet. Människan hade fått nya fördelar visst. En kula från en av deras gevär eller pistoler skulle överträffa vilken kniv som helst och inte en katt kom innanför de mer avancerade av deras säkerhetssystem. Mandro log när han tänkte på det, Nattdolkarna hade en egen del i hans namn och var inte vilka knivar som helst och själv skulle han vilja se den dagen då han inte kunde övervinna en katt.

Han reste sig och började gå utan att dölja knivarna. Hans nuvarande tillhåll låg bara ett par kvarter härifrån numera, men han oroade sig inte för att bli fast, att bli fast var sådant som hände andra. Han brydde sig inte om att smyga, han behövde det inte. Mandro blev helt enkelt aldrig fast.

Tara smög hem genom skuggorna. Hon kanske inte var en alv men hon hade lärt sig deras sätt att röra sig så bra som hennes fysik tillät. Så många människor som aldrig visste att de var övervakade, så många personer som inte visste hur sårbara de var. Hon smög in i en gränd och stannade, vädrade som en hund i luften och stelnade till, lukten var fel. Att en drucken eller avsvimmad man låg där kunde hon förstå, fester som slutade olyckligt var inte okänt men den sura doften av sprit och magsyra var inte där. Hon gick försiktigt framåt. Hon bar faktiskt 2 knivar blev hon sedd kunde det orsaka problem, men så fort hon kom tillräckligt nära för att studera den liggande figuren förstod hon att hennes problem inte var något om man jämförde med den liggande mannen. Det var nämligen inte längre en man utan ett lik.

Illamående sköljde över henne och hon gick ner på knä för att inte kräkas. Hon gick försiktigt fram mot kroppen på alla fyra. Höll handen någon centimeter över såret i ryggen och ryste, kroppen var fortfarande varm. Hon måste härifrån! Hon fick inte bli upptäckt av mördare eller polis. Hon dök in i nästa korsning av gränder. Staden var byggt för länge sen och det fanns många kilometer med gränder och bakgator. Där var ett ljud från vänster. Hon smög åt höger halv springande för att få bort tanken på liket lade hon ner hela sin själ i att vara tyst. Nästa korsning, hon vände sig om igen och tittade åt alla håll. Det var ingen där heller stan var tyst.

Onaturligt tyst?

Det var som att bli fångad av en skugga, en kniv lades mot hennes hals ätt som en fjäder. En hand över hennes mun och någon tog ett steg bakåt och pressade henne intill sig.

"Nämen är du ensam ute" sa Skuggan roat, "Du vet väl att man måste vara hemma när det blir mörkt." Han måste vara längre än henne märkte hon förvirrat, kniven måste vara lång och han måste vara en riktig idiot för att använda en sån klyscha.

Det eller ironisk.

Handen släppte över munnen men hon visste ändå att hon inte kunde skrika, hon ville inte dö än, hon hade inte retat Sildar tillräckligt och aldrig åkt alla karusellerna på ett nöjesfält. Hon hade saker att göra. När hon inte svarade fortsatte skuggan.

"Någon som är ute vid den här tidpunkten på dygnet måste ha en viktig anledning." Hon kunde bara inte svara hon kände att kniven var fuktig och varm det var den som använts mot mannen innan henne, fuktig av någon annans blod som skulle blandas med hennes när kniven äntligen skar genom huden, som en respons på tanken pressades kniven hårdhänt mot hennes hals

"Är du stum eller har du en dödsönskan, det här är inte roligt längre."Rösten hade förlorat varje spår av roat nöje som förut hade fått den att drypa och nästan spinnas fram.

"Nej"svarade hon och hoppades att det inte lät så ynkligt som hon kände sig.

"Så trevligt, man undrar vart du har fått den ifrån"sa han och knakade försiktigt med den lediga handen på dolken. Det var naturligtvis den hon fått av Sildar, vem hade inte kunnat gissa det? Svaret kom försiktigt angeläget om att både göra sin anfallare nöjd men på sin vakt mot farliga ord som skulle kunna avslöja hennes vän. Hon lugnade ner sig själv. Detta var en man som var lättroad, gillade att leka, gillade att prata låt honom roas det är jakten som är underhållande inte att fälla bytet.

"Det är en gåva av en vän."

Skuggan drog dolken och höll den framför hennes ögon. Hans hand var blek och utan fel med långa och smäckra fingrar.
"Fint smide lätt och tunn men ändå inte skör och broderat på det högalvernas tecken en måne och 7 stjärnor" kommenterade han sakkunnigt. Saken var klar han var en alv, det gick inte att lura honom, bara undvika.
"Jaså är det, så trevligt.? Han pressade kniven hårdare mot hennes hals som en påminnelse om vem det var som hade kontrollen, blod började sakta droppa nerför halsen. Hennes eget.
"JA!"Svarade han."Det är det den är perfekt att pressa ner mellan någons revben. Och skarp nog att skära av ett huvud helt. En mycket trevlig kniv."

Rösten lät roade tonfall men någonting var lite skarpare.
?Nå sa han plötsligt, var har du fått den här ifrån. Det är inte något man gräver fram ur en byrålåda.? Hans röst var hård och det roade tonfallet helt borta som om någon äntligen dragit kniven ur slidan och ställt sig i anfallsposition. Av någon underlig anledning hjälpte det henne att samla sig, det var samma reaktion Sildar fick på varje anfall. En samlad varelse med ett enda mål som var att vinna. Ord eller trä spelar ingen roll målet var detsamma.
"Jag har sagt det, det var en gåva från en vän."

Undvika

"Jaså det är det. Jag skulle väldigt gärna vilja träffa den här intressanta vännen du har."

"Han vill nog inte träffa dig"

Fint, anfall.

Han viskade i mitt öra.

"Hälsa vännen från Mandro Nattdolk. Och tala om för Stjärnbarnet att vakta sina vänner väl."

Sen var han bara borta. Jag tog mig om halsen och stapplade bort utan att se mig om. Det spelade egentligen ingen roll vad jag gjorde mot en fiende av den här kalibern. Han kunde döda mig när han ville. Det enda jag kunde göra var att undvika att göra situationen värre genom att blanda in min familj. Nu ville jag bara sova på en trygg plats och inte bry mig om Skuggalver, Stjärnbarn eller nattdolkar. Jag ville bara sova, blodet som letade sig mellan mina händer värmde mig men slutade snart att sippra fram.

Mitt i natten stapplade en ensam flicka iväg för att hitta ett varmt hörn av staden att sova i, bevakad av en skugga.