I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Jag gråter.

fummlande med känslor och uttryck som var främmande i min mun gråter jag och ber om förlåtelse. Förlåtelse till
skuggor av mig själv. Förlåtelse över vad historien tog.

Förlåtelse till en man vars själ liksom hans hår och dolkar var blanksvart. Förlåtelse för ett skinande svärd buret av en ursinnig flicka. Förlåtelse för alla de tillfällen jag inte lät honom slinka iväg och lämmna 2 skuggalver åt sitt öde.
Han ger ingen. Han har aldrig gett någon och kommer aldrig ge någon. speciellt inte till en flicka som slitigt sönder sin egen själ för att skapa världar av lidande.

Förlåtelse till en pojke med fåraktigt leende och sorgsna vilsna ögon. Förlåtelse för skillnaden mellan honom och en grönögd prinssessa som bara dög i hans ögon. Förlåtelse för en dolk i ryggen och en krossad dröm om himmelgudarnas barn.

Förlåtelse till en flicka som kunde blivigt vad hon ville men som tvingades ge upp allt för ett rovdjor och en vilsen pojke. Som gav sig av utan mer än fiender i bagaget och som tvingades döda utan att dödas. Som tvingades överleva bara för att bli en kvinna och se sin dotter ge sig av med en spegelbild av den mördare som förstörde henne.

Förlåtelse till sagda dotter för den lycka jag gav henne förlåtelse för allt som jag gav henne. Förlåtelse för att jag lät något så litet som en annan människas leende betyda så mycket att hon dog för - och med - det.

Förlåtelse till den bleka skuggan av en mördare som aldrig var något. Som aldrig fck betyda något förutom för en flicka som var ett monster. Förlåtelse för hur han tvingades se det där misslyckade försöket till mänsklig varelse ge upp allt för honom utan att någon av er lyckades.

Förlåtelse till en syster vars kraft skulle kunnat rädda själar, skulle kunna hela världen och ge en döende jord kraft. Hon kunde bli en symbol för hoppet. istället blev hon livgivare till en döende tyrann som inte kunde visa någonting till någon utan att de blev dödade. Förlåtelse för den lojalitet du kände. Hon förlåter mig till och med nu plågar jag
henne men hon vägrar vara självisk. Hon vägrar vara jag.

Förlåtelse till brodern som var aldelles för männsklig för att överleva. Förlåtelse för den envishet som aldrig försvann. Jag tog hans arm, jag tog hans styrka men inte hans liv. Det spenderade han med att jaga efter den skugga som i slutet inte hade minsta likhet med det han sökte. Det var sökandet jag gav honom, tvingade honom att ta emot det och gjorde det till ett helvete.

För tankar som blev till drömmar, från drömmar som blev till skrift, från skrift till liv i mitt eget universum som alltid dödar flickan med svavelstickorna.

Jag skapade matyrer för att få känna deras blod på min tunga. För att dela en smärta som aldrig blev mer än tillfällig men som fullde mig fullt ut. Jag kan aldrig ta tillbaka den. Jag kan inte ens ångra den, bara säga att jag sörjer dom.



----------------------------------------------------

yay för emofacket på datorn man kan hitta lite vad som.
  

Min mamma tycker jag har bra självförtronde men dålig självkänsla och jag tror det stämmer (grattis tillräckligt sockerhög för att skriva om sig själv) Jag fantiserar för mycket. Jag fantiserar inte om kärlek eller annat tjafs utan mer om tex vad som skulle hända om jag dog, offrade mig själv för att rädda vänner ur en eldsvåda, blev föräldralös osv. Detta blandad med något ångest liknande då jag är tvångsmässigt beronde av att tänka över alla mina konversationer jag haft under dagen (i stort sett) och fundera på vad jag borde sagt gör att jag hela tiden är tvungen att spela ut senarion inför min hjärna... ska föresten presentera ett av mina hjärnspöken också, yay för sockerkick.

Ett hjärnspöke är en fiktiv figur jag antingen skrivigt en historia om eller tänkt en historia om men som fortsatt att existera långt efter. Tack vara detta har jag vävt in dom i mitt vardagliga liv genom att tänka ut vad dom skulle Sagt/Gjort Den första jag presenterar är Arra



Arra/Aranel

A childless mother, who forgot what mortal means.

Historia: skuggalver

En kvinna runt 25 år gammal, mycket ansvarsfull och oroande. Har till vana att försöka bära andras bördor och helldre skydda än hjälpa. Hon är bitter på världen i allmänhet men lever ändå vidare.

I Skuggalver slog hon följe med två odödliga. Sildar och Mandro. I slutskedet så dödar Mandro Sildar med anledningen att han inte var till värde längre. Arra som nyss blivigt gravid med Sildars barn drabbas av ursinne och lyckas trots bristande skicklighet hugga ner Mandro.. Barnet hon får är dock varken männskligt eller en av de odödliga utan mer monstruös än något annat. Dock älskar hon det och gömmer undan den lilla flickan.  Flickan som växer upp mycket snabbare än någon annan männsklig varelse och försvuinner sedan. 

6 veckor senare så får hon hem henne igen, fast hon inte andas.

I början av historien är hon bara 16 år och en idealist, jag har dock hellre den livströtta 25 åringen, som ser ut att vara minns det dubbla, i huvudet. Tack vare hennes stolthet och värdighet. Hon Bryter inte ihop. Hon sörjer de hon älskat och lever mer i det förflutna än i framtiden. Hon älskar deras minnen men har ingen önskkan att bringa tillbaka dom igen. Hon inser att deras död formar hennes minne och har ingen önskan att minnas Mandro som männsklig eller Sitt barn som grym.

Some dreams does not reach the future, they linger in the past and will always remain there.