I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Idag har jag till slut slutat med hästar...

Inte riktigt jag kom inte fram till Irk (hästjävelns) ägare, men jag har smsat atthan skulle ringa upp.

Det känns väldigt konstigt.

För tobi är detta nämligen en mycket udda händelse. Jag har aldrig hållt på med en sport mer än 2 månader (orientering) förutom hästar. Jag har kört Fotboll, dansat folkdans, basketboll, scouterna, innebandy, spelat piano m.m.

och jag har kommigt fram till att de verkligen inte slösade med  naturlig fallenhet när jag skapades.

Jag har inget bollsinne, jag är tondöv och utan taktkänsla. Jag saknar både engagemang och självdiciplin plus att jag inte har något studiesinne. Jag har förutom det begåvats med empatin hos en död groda och de socialla färdigheterna likaså. Min retorik är obefintlig.

Jag suger, men bestämde mig för att jobba enligt det. Hästar var ett ganska enkelt val.Man behövde mest balans och kordination något jag åtminstone är normalbegåvad med. Man behövde kunna ta i lite då och då. Det är en svår sak att bli bra snabbt i ridning då det kräver pengar och en hel del kunskap om saker runtikring. Om jag började tidigt så var det nästan omöjligt för mig att bli utklassad av folk bara så där. Det var ingen lag sport så även om jag var sunkig så skulle jag inte förstöra för andra och bli satt på bänken.

Det funkade i teorin om man tog bort att jag aldrig lyckades skaffa några att umgås med. Ingen mobbade eller retade mig. Det var bara ett par stycken som öppet  ogillade mig. Men när jag var tvungen att sluta på ridskolan för att jag blev för lång, de hade bara ponnier. Det blev att ta hand om en stor svart nordsvensk vid namn Irk. Han var bara ett år yngre än mig och i häst år är han antagligen en glad farbror runt 55 just nu. Jag har tagit hand om honom i runt 2-3 år nu men orkar inte mer.

Jag hatar människorna i privathäst stallet. Jag får aldrig någon information om någonting. Har aldrig någon att prata med, kan aldrig vara säker på vad männsiskor tycker om mig. När det är många bekanta ansikten som jag inte känner blir jag osäker.

och utan en grupp eller person att hålla mig till så blir jag rent av paranoid. Efter 1 och 1/2 år så undvek jag att rida där folk kunde se mig efter att ha blivigt avkastad och släpad några gånger för att jag inte hade någon att rida ut med så började jag rida mindre och mindre. Nu tror jag inte jag varigt på hästryggen sen ett halvår tillbaka. Jag vet inte varför, jag gör det bara inte..

Men nu så ska jag sluta med det enda som jag betraktar som en färdighet jag kan, bättre än många faktiskt. Mina dressyrövningar kanske har blivigt lidande med tanke på hur lite jag ridigt och hur jag ridigt men jag är hästvan. Jag vet vad man gör och inte gör. Jag kan hämta en hästt ensam i hagen trots att det finns hästar som inte är helt vänliga där inne tillsammans med min. Jag kan mocka utan att ta hästen ur spiltan. Jag lyckas lungna ner hästen så pass att den inte skenar hem om något händer när jag rider ut (oftast).

och nu så slutar jag.

Först så slog jag numret innan jag började gråta och skratta hysteriskt. Sen så gick jag ut och skrek för att just vid såna tillfällen så tycker man världen är så javla orätvis. Sen så sprang jag en bit. Barfota. Men shorts och en alldelles för stor skjorta (inomhus hela dagen på grund av feber). Sen så grät jag lite till.

Och nu sitter jag och skriver det här.

Jag ska snart ut och hitta nya saker att bli bra i. En sykurs kanske, eller matlagning(nej föresten de resultat jag producerade i hemkunskap skall aldrig nå allmänheten.)kanske någon skum kampkurs, tack vare äldrebror är jag van att få stryk? Vi får se. antagligen blir det något ovanligt så att jag kan ha en bra färdighet igen.

För tobi är inte emo och vägrar att betrakta sig själv som oduglig. Hen har bara inte börjat på saken hen är bra på, det är hela saken.