Camp Garde
De
De är ljusa demoner klädda i vitt, rött och ljusblått. Trots att skymmningen faller kan du då och då se dem mellan träden. springande med högljudda kliv, brakande genom undervegitationen. Själv ligger du på marken bakom ett par nedhängande grangrenar. du ligger ner på mage, svarta byxor och militärgrön tröja döjler förhoppningsvis dig tillräckligt mycket för att du ska undgå upptäkt. Du kramar ditt vapen hårt väl medveten om att det inte kommer hjälpa dig om du blir upptäckt.
För det är Dig de jagar, De kommer inte ge upp utan brutalt hugga ner dig för att få tag på skatten du bär.
Du har sprungit länge och hårt innan och du kan känna svetten, du vill förtvivlat gärna torka din panna men lyckas hålla dig still. Du lärde dig en del i scouterna och rörelse drar till sig alldelles för mycket uppmärksamhet. Svetten verkar dock locka till sig både mygg och knott i otroliga mängder.
Där ligger du på den bara marken, smutsig, svettig insektsbiten och anfådd med adrenalin pumpande genom ådrorna.
Capture the Flag med boffervapen är underbart.
Plötsligt skriker någon till bakom dig och du är på språng direkt, kastar dig upp på fötter och längs den förberreda flycktvägen. Den som skall leda till erat eget näste och säkerhet. Där kommer Vanish, Sote och aska försvara dig och helas nästan direkt. Du ser hut ögonvrån att det är Jens som förföljer dig och tvingar benen till att springa snabbare. Jens är snabb och farlig med sin långa räckvidd.
Framför dig står helt plötsligt en jens till.
Du vet att någon utavdom är Mimmi men de är klädda å exakt samma sätt, samma T-shirt, liknande jeans där bara en nyans skiljer dem åt. De få skillnaderna som deras ögonbryn är för subtila för att du ska se skillnad på dem i skymmningen. Du hör Vanish skrika och kastar dig mot ljudet helt blint. Det är dumt i en stenslänt men du får lita på din förmåga. Dina sandaler slirar och du rammlar nästan men lyckas mirakulöst håla dig på fötter och i rörelse. Du passerar Vanish och hör på skriken att han åtminstone slöar ner motståndaren medan du letar efter ett nytt gömställe.
Camp Garde är härligt
Leka slänga Sote i vattnet är härligt
Bofferstrid i formation är härligt
Världen är underbar
Thats why they call me mister fahrenheit
Two hundred degrees
Thats why they call me mister fahrenheit
Im travling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you
Jag älskar queen, jag lyssnar inte påmånga av deras låtar men detta är bra exempel på Queens storhet
Don't stop me now, Too much love will kill you, We will rock you, Another one bites the dust, Killer queen.
Det är roligt att vara ensam sätta på don't stop me på högsta volym och braka fram genom huset med en låssas mick, lyckades undvika både bakhuvud och knä så jag kanske kommer överleva trots allt.
Ödet
"Hathor was the Egyptian goddess of fertility, inebriety, and music."
"Sex, drugs, and rock and roll?"
- Daniel Jackson and Jack O'Neill, "Hathor"
Ödet konspirerar mot mig. Jag har tillbringat början på sommaren mellan att nästan bli anfallen av gäss medan jag kört åkergräsklippare, en av de roligaste syner man kan se efter vad jag fått höra. Trampa foten rakt genom skorpan på ett 2 decimetershåll fyllt med ilskna rödmyror....
och så har vi det här med knät...
Mitt knä är hotat område. Tidigare sommrar i min ungdom har ödet försökt med stick och hugg skada mot det. Mestadels iform av grus under tryck och med hög kinetisk energi. Det tog en paus de senare åren för att tänka ut en ny plan.
Krosskada.
Rollspel tidigt i veckan går någon konstig slags inte nudda marken lek på sånadär speciella cyckelställ, lyckades dänga knät rakt in i ett av dom.
Fin blå grönt märke dagen efter.
Igår, blodtrycksfall i dushen, skaffar mig bula i bakhuvudet och ett knä som skriker efter hämnd mot universum. Idag lyckades jag fastna i en underjordisk hinderbana inne på Wildcamp på kolmården genom att haka i knät i en sak. Jag åkte rushbana då vilket gjorde att jag svängde runt innan jag klämdes fast fick en femåring i ryggen vilket satte mer press på det än jag skulle vilja. Femåringen skrek, jag skrek, jag var inte särker på vem det var som började men när dess föräldrar drog bort den från mig så lyckades jag ta mig loss. Givetvis var jag så lättad att jag inte tänkte på att jag inte längre satt fast vilket gjorde att jag fortsatte min färd.
Baklänges.
Behöver jag ens nämna att jag slog i bakhuvudet där nere?
Jag svär det fanns två hinder på hela den så kallade hinderbanan men jag lyckades ändå, yay för mig.
Som tur var väntade mormor utanför att hörde inte när jag skrek till, hon blir lätt hispig.
Nu har jag ont och vill inte leva längre, popcorn, Queen och stargate håller mig dock kvar.
Er för Evigt
Tobi
