I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Min mamma tycker jag har bra självförtronde men dålig självkänsla och jag tror det stämmer (grattis tillräckligt sockerhög för att skriva om sig själv) Jag fantiserar för mycket. Jag fantiserar inte om kärlek eller annat tjafs utan mer om tex vad som skulle hända om jag dog, offrade mig själv för att rädda vänner ur en eldsvåda, blev föräldralös osv. Detta blandad med något ångest liknande då jag är tvångsmässigt beronde av att tänka över alla mina konversationer jag haft under dagen (i stort sett) och fundera på vad jag borde sagt gör att jag hela tiden är tvungen att spela ut senarion inför min hjärna... ska föresten presentera ett av mina hjärnspöken också, yay för sockerkick.

Ett hjärnspöke är en fiktiv figur jag antingen skrivigt en historia om eller tänkt en historia om men som fortsatt att existera långt efter. Tack vara detta har jag vävt in dom i mitt vardagliga liv genom att tänka ut vad dom skulle Sagt/Gjort Den första jag presenterar är Arra



Arra/Aranel

A childless mother, who forgot what mortal means.

Historia: skuggalver

En kvinna runt 25 år gammal, mycket ansvarsfull och oroande. Har till vana att försöka bära andras bördor och helldre skydda än hjälpa. Hon är bitter på världen i allmänhet men lever ändå vidare.

I Skuggalver slog hon följe med två odödliga. Sildar och Mandro. I slutskedet så dödar Mandro Sildar med anledningen att han inte var till värde längre. Arra som nyss blivigt gravid med Sildars barn drabbas av ursinne och lyckas trots bristande skicklighet hugga ner Mandro.. Barnet hon får är dock varken männskligt eller en av de odödliga utan mer monstruös än något annat. Dock älskar hon det och gömmer undan den lilla flickan.  Flickan som växer upp mycket snabbare än någon annan männsklig varelse och försvuinner sedan. 

6 veckor senare så får hon hem henne igen, fast hon inte andas.

I början av historien är hon bara 16 år och en idealist, jag har dock hellre den livströtta 25 åringen, som ser ut att vara minns det dubbla, i huvudet. Tack vare hennes stolthet och värdighet. Hon Bryter inte ihop. Hon sörjer de hon älskat och lever mer i det förflutna än i framtiden. Hon älskar deras minnen men har ingen önskkan att bringa tillbaka dom igen. Hon inser att deras död formar hennes minne och har ingen önskan att minnas Mandro som männsklig eller Sitt barn som grym.

Some dreams does not reach the future, they linger in the past and will always remain there.