Karen Clifford
Förhistoria till en GURPs kampanj Daniel höll, den sista han höll i innan han åkte. Här är min syn på min karaktärs bakgrund. Mycket av det hela kom aldrig med i rollspelet men det mesta jag nämner syns på karaktärsbladet, tex att hon har låg smärttröskel, hanterar datorer och andra former av elektronik och inte bara använder det utan bygger det med. Jag kanske gör en uppföljare med som tar plats runt 2 år efter kampanjen men vi får se.
Karen hade varit ett ensamt barn, full med skarpa kanter och vassa armbågar. Med mörka bistra ögon hade hon spanat n världen runt omkring henne och kommigt fram till att den inte var säker, att den aldrig skulle vara säker för henne. Hon var liten och tanig och kunde inte sluta gråta när hon blev slagen så hon var tvungen att beskydda sig på något sätt.
Så hon hittade de större barnen, de dumma barnen. De som inte förstod att om de tog alla lunchpengar från en unge skulle någon hitta dem men att om de tog en del av lunchpengarna från många ungar så skulle ingen komma på vad som hände. Hon blev mer eller mindre accepterad där, så länge hon kom med liknande bra ideer så fick hon hänga med dem och om någon gav sig på henne då var det samma sak som att ge sig på de starkare barnen.
Det var inte lojalitet utan äganderätt och hon var smärtsamt medveten om det.
Så växte hon upp och efter ett tag räckte inte smarta ideer längre så hon var tvungen att bli bra på något annat, vem som helst knde slå sönder en vindruta och länsa en bil men inte lika många kunde dyrka upp låset och tjuvkoppla den. Vem som helst kunde bryta sig in i ett lager men inte alla kunde avlägsna tjuvrna från
övervakningskamrorna. Hennes mor hade aldrig varit med i bilden och när farsan försvann till sist gjorde hon det samma. Försvann ur systemet och dokumentationen och började leva enbart på vad hon kunde ta från andra.
De större barnen växte också uppoch istället för knutnävar använde de järnrör och knivar, till och med pistoler. De började förstå hur användbar hon var och när hon väl lärde sig länsa bankkonton så började en av dem alltid följa efter henne. De sa att det var för hennes säkerhet men hon förstod hotet. Hennes säkerhet skulle bara vara garanterad så länge hon gav resultat, och det blev värre. Till slut satt låset på utsidan av dörren och det hade varit månader sen hon var utomhus sist.
Karen var 17 och trött på att vara säker.
Som tur var så var hon fortfarande liten och tanig, badrumsfönstret var ingen match för henne. Det var dock vakterna som råkade få syn på henne och hon grät när de bröt hennes ben. Andra hade fått brutna fingrar eller kanske bara blivigt nedslgna men de kunde inte riskera huvudskador och hon behövde sina fingrar. Det var när Baf kom som allt förändrades och det är hon glad för.
Hon hade beordras att hacka sig i en privat databas som tilhörde en viss Bartholomeus Huntington. Det hade inte varit ett lätt jobb och hon visste att evm det än var som bestämnde numera började bli otålig med henne. Hon hade jobbat i nästan 2 dygn i sträck nu och hade för några ögonblick sedan fått upp vad hon trodde var den sista spärren. Hon tittade förväntansfullt på skärmen som om den skulle uppenbara världens alla hemligheter till henne. Vad som kom upp var en mängd textdokument, runt 1000 för att vara exakt. Alla med en kod framför ett namn, oftast på något främmande språk. Hon öppnade ett par på prov och läste igenom dem.
Böcker, alla var om böcker. Ingående beskrvingar om hur han fått tag på dem vad de sades handla om och vad som egentligen fanns i dem.
3 timmar senare läste hon fortfarande när hon hörde pisolskott utifrån. Hon tog snabbt ur minneskortet utr datorn och drog ur sladden. Dörren flög upp och en av vakterna kom instormande och ryckte bryskt upp henne på fötter. Han frågade nervöst om hon hade *det* på vägen mot dörren och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla jämmna steg. Han ledde henne vidare innåt och uppåt innan knuffade henne genom en dörröppning. Hon snubblade till och landade i en röra på golvet, tittade upp mot en hotfull scen. Det fanns bortåt 10 personer i rummet bland dem en man i 40 års ålder med kostym som satt bakom ett skrivbord och ett antal livvakter runt honom.Hon antog att det var hennes chef även om hon aldrig sett honom förut. En äldre gentleman som på något sätt verkade vara mer än bara en buse i kostym satt framför skrivbordet med en pistol riktat mot chefen. Bakom gentlemmanen stod en lustig figur som vars ögon snabbt skiftade över rummet och vars kroppsbyggnad talade om att han inte behövde pistoler eller liknande. Vid dörren stod dessutom av alla saker en präst.
"Så" sa gentlemmanen utan att ta blicken av chefen "Det är du som hackat dig in i min dator?"
Hon nickade andlöst och lyckades få fram ett instämmande mummel, gentlemmanen verkade titta på henne ur ögonvrån. Resten var inte lika diskreta utan stirrade öppet på henne. Hon undrade hur de såg henne, en alltför blek och mager tonårsflicka med blåmärken på armarna iform av fingeravtryck och med stora skräckkslagna ögon.
"Okej du kommer med oss," han nickade kort åt den lustiga figuren som helt enkelt lyfte upp henne utan att bry sig om hennes upprörda pip.
"Vänta lite nu" Chefens röst skar genom rummet och ett ögonblick var hon inte säker på vad hon ville, att bli ivägdragen så här eller att få komma tillbaka till sitt tomma säkra rum.
"Har du något att tilllägga Mr Frame? I annat fall tror jag polisen skulle vara mycket intresserad av vad vi fick fram från ER dator efter vi upptäckt intrånget?"
Hon kunde inte riktigt se vad som hände men ingen protesterade när de gick ut. De satte sig i en bil med väntande förare. Då först vågade hon yttra sig.
"Ni ljög där inne, ni hittade ingenting på vår dator"
"Hur vet du det" Sa gentlemmanen roat med ett höjt ögonbryn
"För det är jag som byggde datorn, det är jag som ordnade säkerhetsanordningarna på hela nätverket, ni kom inte igenom"
Gentlemmanen skrattade "Nej det gjorde jag inte, men jag skulle gärna vilja kunna. Mitt namn är Bartholomeus Huntington och ditt namn är?"
Hon kunde lika gärna säga det, det fanns ingen fara med hennes namn, ingen historia bakom det.
"Karen Clifford"
"Så Miss Clifford är du intresserad av ett jobb, det är betald övertid och jag skiter i vart du spenderar din fritid."
Hon mötte hans blick och förstod att han visste att hon läst om böckerna, det fanns inget utrymme för vägran i den blicken. Men det fanns också något annat, ilska som antagligen inte fanns där innan hon kom in i rummet. Hon undrade förstrött vad som hade hänt om inte Hackern hade varit en mager och ynklig flicka med tydliga tecken på att hon inte var där frivilligt. Prästen hade inte sagt ett ord utan höll blicken stelt rakt fram och Apmannen pladdrade glatt med föraren om Aliens. Hon hade alltid hängt med de större barnen och de här hade trots allt spöat upp hennes gamla *gäng*. Krigsbyte och allt det där.
"Jag är med"
Det var nästan 4 år sedan nu innan hon kände Barf tilräckligt väl för att kalla honom något annat än sir och innan Tjafs var tjafs och Fader Jonas helt enkelt blivigt Fassan. Nu var Barf mördad, uppbrunnen i det bibliotek hon fortfarande hade stora delar av i minnet dödligt rädd att hon där hade orsaken till att han blivigt mördad. Tjafs var kidnappad, kanske död eller kanske bara skadad. Ensam och blödande någonstans. Fassans smärtfyllda skrik hade nått henne över hennes lilla bugg och apmannen var hög på någon okänd substans och trodde hon var en fisk. Enligt alla konstens regler borde hon följa med Bishin nu, han jobbade helt klart för Iliana Fayne och hon hade vunnigt spelet, eller kanske skulle hon springa tillbaka till Enock. Hon var trots allt märkt nu tänkte hon bittert och stirrade ner på det oskyldiga stycke hud som dolde hennes slavmärke. Hon borde inte försöka ta sig igenom Iliana Faynes nätverk. Hon borde inte försöka hitta en lucka i ritualen som bundigt dem till Enock.
Hon blottade tänderna och knäade Bishin i skrevet
Sedan lyckades hon under Ilianas roade överseende tvinga i apmannen motgiftet och dra iväg Jhonom och Jonas tillbaka hem.
Screw you guys, I'm going home!
Karen hade varit ett ensamt barn, full med skarpa kanter och vassa armbågar. Med mörka bistra ögon hade hon spanat n världen runt omkring henne och kommigt fram till att den inte var säker, att den aldrig skulle vara säker för henne. Hon var liten och tanig och kunde inte sluta gråta när hon blev slagen så hon var tvungen att beskydda sig på något sätt.
Så hon hittade de större barnen, de dumma barnen. De som inte förstod att om de tog alla lunchpengar från en unge skulle någon hitta dem men att om de tog en del av lunchpengarna från många ungar så skulle ingen komma på vad som hände. Hon blev mer eller mindre accepterad där, så länge hon kom med liknande bra ideer så fick hon hänga med dem och om någon gav sig på henne då var det samma sak som att ge sig på de starkare barnen.
Det var inte lojalitet utan äganderätt och hon var smärtsamt medveten om det.
Så växte hon upp och efter ett tag räckte inte smarta ideer längre så hon var tvungen att bli bra på något annat, vem som helst knde slå sönder en vindruta och länsa en bil men inte lika många kunde dyrka upp låset och tjuvkoppla den. Vem som helst kunde bryta sig in i ett lager men inte alla kunde avlägsna tjuvrna från
övervakningskamrorna. Hennes mor hade aldrig varit med i bilden och när farsan försvann till sist gjorde hon det samma. Försvann ur systemet och dokumentationen och började leva enbart på vad hon kunde ta från andra.
De större barnen växte också uppoch istället för knutnävar använde de järnrör och knivar, till och med pistoler. De började förstå hur användbar hon var och när hon väl lärde sig länsa bankkonton så började en av dem alltid följa efter henne. De sa att det var för hennes säkerhet men hon förstod hotet. Hennes säkerhet skulle bara vara garanterad så länge hon gav resultat, och det blev värre. Till slut satt låset på utsidan av dörren och det hade varit månader sen hon var utomhus sist.
Karen var 17 och trött på att vara säker.
Som tur var så var hon fortfarande liten och tanig, badrumsfönstret var ingen match för henne. Det var dock vakterna som råkade få syn på henne och hon grät när de bröt hennes ben. Andra hade fått brutna fingrar eller kanske bara blivigt nedslgna men de kunde inte riskera huvudskador och hon behövde sina fingrar. Det var när Baf kom som allt förändrades och det är hon glad för.
Hon hade beordras att hacka sig i en privat databas som tilhörde en viss Bartholomeus Huntington. Det hade inte varit ett lätt jobb och hon visste att evm det än var som bestämnde numera började bli otålig med henne. Hon hade jobbat i nästan 2 dygn i sträck nu och hade för några ögonblick sedan fått upp vad hon trodde var den sista spärren. Hon tittade förväntansfullt på skärmen som om den skulle uppenbara världens alla hemligheter till henne. Vad som kom upp var en mängd textdokument, runt 1000 för att vara exakt. Alla med en kod framför ett namn, oftast på något främmande språk. Hon öppnade ett par på prov och läste igenom dem.
Böcker, alla var om böcker. Ingående beskrvingar om hur han fått tag på dem vad de sades handla om och vad som egentligen fanns i dem.
3 timmar senare läste hon fortfarande när hon hörde pisolskott utifrån. Hon tog snabbt ur minneskortet utr datorn och drog ur sladden. Dörren flög upp och en av vakterna kom instormande och ryckte bryskt upp henne på fötter. Han frågade nervöst om hon hade *det* på vägen mot dörren och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla jämmna steg. Han ledde henne vidare innåt och uppåt innan knuffade henne genom en dörröppning. Hon snubblade till och landade i en röra på golvet, tittade upp mot en hotfull scen. Det fanns bortåt 10 personer i rummet bland dem en man i 40 års ålder med kostym som satt bakom ett skrivbord och ett antal livvakter runt honom.Hon antog att det var hennes chef även om hon aldrig sett honom förut. En äldre gentleman som på något sätt verkade vara mer än bara en buse i kostym satt framför skrivbordet med en pistol riktat mot chefen. Bakom gentlemmanen stod en lustig figur som vars ögon snabbt skiftade över rummet och vars kroppsbyggnad talade om att han inte behövde pistoler eller liknande. Vid dörren stod dessutom av alla saker en präst.
"Så" sa gentlemmanen utan att ta blicken av chefen "Det är du som hackat dig in i min dator?"
Hon nickade andlöst och lyckades få fram ett instämmande mummel, gentlemmanen verkade titta på henne ur ögonvrån. Resten var inte lika diskreta utan stirrade öppet på henne. Hon undrade hur de såg henne, en alltför blek och mager tonårsflicka med blåmärken på armarna iform av fingeravtryck och med stora skräckkslagna ögon.
"Okej du kommer med oss," han nickade kort åt den lustiga figuren som helt enkelt lyfte upp henne utan att bry sig om hennes upprörda pip.
"Vänta lite nu" Chefens röst skar genom rummet och ett ögonblick var hon inte säker på vad hon ville, att bli ivägdragen så här eller att få komma tillbaka till sitt tomma säkra rum.
"Har du något att tilllägga Mr Frame? I annat fall tror jag polisen skulle vara mycket intresserad av vad vi fick fram från ER dator efter vi upptäckt intrånget?"
Hon kunde inte riktigt se vad som hände men ingen protesterade när de gick ut. De satte sig i en bil med väntande förare. Då först vågade hon yttra sig.
"Ni ljög där inne, ni hittade ingenting på vår dator"
"Hur vet du det" Sa gentlemmanen roat med ett höjt ögonbryn
"För det är jag som byggde datorn, det är jag som ordnade säkerhetsanordningarna på hela nätverket, ni kom inte igenom"
Gentlemmanen skrattade "Nej det gjorde jag inte, men jag skulle gärna vilja kunna. Mitt namn är Bartholomeus Huntington och ditt namn är?"
Hon kunde lika gärna säga det, det fanns ingen fara med hennes namn, ingen historia bakom det.
"Karen Clifford"
"Så Miss Clifford är du intresserad av ett jobb, det är betald övertid och jag skiter i vart du spenderar din fritid."
Hon mötte hans blick och förstod att han visste att hon läst om böckerna, det fanns inget utrymme för vägran i den blicken. Men det fanns också något annat, ilska som antagligen inte fanns där innan hon kom in i rummet. Hon undrade förstrött vad som hade hänt om inte Hackern hade varit en mager och ynklig flicka med tydliga tecken på att hon inte var där frivilligt. Prästen hade inte sagt ett ord utan höll blicken stelt rakt fram och Apmannen pladdrade glatt med föraren om Aliens. Hon hade alltid hängt med de större barnen och de här hade trots allt spöat upp hennes gamla *gäng*. Krigsbyte och allt det där.
"Jag är med"
Det var nästan 4 år sedan nu innan hon kände Barf tilräckligt väl för att kalla honom något annat än sir och innan Tjafs var tjafs och Fader Jonas helt enkelt blivigt Fassan. Nu var Barf mördad, uppbrunnen i det bibliotek hon fortfarande hade stora delar av i minnet dödligt rädd att hon där hade orsaken till att han blivigt mördad. Tjafs var kidnappad, kanske död eller kanske bara skadad. Ensam och blödande någonstans. Fassans smärtfyllda skrik hade nått henne över hennes lilla bugg och apmannen var hög på någon okänd substans och trodde hon var en fisk. Enligt alla konstens regler borde hon följa med Bishin nu, han jobbade helt klart för Iliana Fayne och hon hade vunnigt spelet, eller kanske skulle hon springa tillbaka till Enock. Hon var trots allt märkt nu tänkte hon bittert och stirrade ner på det oskyldiga stycke hud som dolde hennes slavmärke. Hon borde inte försöka ta sig igenom Iliana Faynes nätverk. Hon borde inte försöka hitta en lucka i ritualen som bundigt dem till Enock.
Hon blottade tänderna och knäade Bishin i skrevet
Sedan lyckades hon under Ilianas roade överseende tvinga i apmannen motgiftet och dra iväg Jhonom och Jonas tillbaka hem.
Screw you guys, I'm going home!
Kommentarer
Trackback
