Gustavs D&D kampanj
Säg mitt namn (Kampanj novell)
Hon vaknade skrikande, ett ögonblick tidigare hade hon stått öga mot öga med en hydra. Innan det hade hon varit i Watherdeep tillsammans med Martin, flyende undan en Sorcerer med lite väl många areaformler för sitt eget bästa. Hon mindes adrenalinet, hur Martin hade skrattat när han såg hur Sorceren koncentrerade sig för att kasta någon formel på henne. Han visste att hon skulle klara sig, visste attt hennes ring bara skulle transportera henne runt 6 meter bort från smällen medan han kunde vända och hugga fienden. Hon log också när hon såg molnet av eld komma mot henne och kände det välbekanta rycket under naveln.
Sedan så stirrade hon en hydras tio huvuden i ansiktet och kände ett moln av kyla hon inte hade en chans att komma undan sänka sig över henne.
När hon vaknade var det för att stirra en alv i ansiktet och ingen kunde direkt bli arg på henne när hennes första reaktion var att spraka den i ansiktet och försöka fly. Varken den lilla Gnomen eller Halv-Orchen verkade dock särskilt imponerade eller farliga så när de bara ville prata lyssnade hon.
Det var en saga de berättade, en fantasi och hon och Martin skulle skratta åt den när hon kom tillbaka. Världar gick inte under, deras värld gjorde det inte i alla fall. Den var skitig och lömsk men så verklig att den aldrig skulle kunna ta slut. De hade levt i en värld där skratt, magi och fara hade färgat omgivningen i överjordiska nyanser och Det Fick Inte Vara Slut.
Hon följer ändå efter Halv-Orchen och Gnomen, beslutsam om att ta sig ut och till det hem hon är övertygad om existerar.
När tornet rasar hänger hon från sin egen hjälkrossare som själv hänger fritt i luften. Det första gången hon ser sig omkring i denna nya omgivning. Utsikten är främmande och hon förstår att hon måste vara långt hemifrån, så långt att t.o.m. stjärnorna ser annorlunda. Hon hör gnomens röst inom sig igen och ett ögonblick funderar hon på att släppa taget. Att blunda och falla och hoppas att var hon än vaknar kommer Martin vara där, hon tvivlar på att hon någonsin kommer ha en chans att hamna där han är men om hon släpper så har hon i alla fall möjligheten.
Hon hänger fortfarande kvar när repet kommer flygande och knyter det försiktigt runt sin midja så hon kan bli upphalad. Det hat hon från och med då känner för gnomen har inget att göra med att han nästan lyckades riva tornet de var i och allt med att hon är berädd att tro att han talade sanning när han sa att allting var borta.
Hon är instängd i en mörk och tom dimension och har just fått reda på att en av hennes cellkamrater heter Martin. Ett ögonblick känns det som hennes revben kommer brytas så hårt slår hjärtat men det är bara namnet de två männen har gemensamt.
Hans hår är ljust, hans ögon blå och hon har aldrig sett någon som ser så genom god ut. Han skrattar med henne, berättar historier för henne och de springer tillsammans på Watherdeeps gator. När han blir vald att tränas till Paladin vet hon att de aldrig kommer jobba tillsammans om hon blir Prästinna. En grupp behöver trots allt bara en helare. Istället säljjer hon sin själ till första bästa djävul som vill ha den och följer honom som en skugga ut i staden när han utför sina uppdrag. Officielt är hon aldrig i närheten av honom, officielt så skulle han som minst slå henne medvetslös och dra med henne tillbaka till kyrkan för att hon är en Warlock. Dock så väljer hans kamrater att inte se henne så länge hon gör nytta och själv så kan han inte SLUTA titta på henne.
Den här Martin har mörkt hår och mörka buttra ögon, han har vissligen en likadan rustning som hennes Martin men han ler aldrig och hans skratt är torrt och opersonligt. Hans anletsdrag förvrids med jämmna mellanrum och under deras två veckors vistelse i cellen hinner hon se honom med både horn och fyra konstant gråtande ögon. Han frågar också vad hon heter efter en stunds obekväm tystnad men hon vägrar svara. Hon vägrade säga det till Gnomen bara för att göra honom irriterad men hon mår aktivt illa av att tänka på att den här Martin skulle säga det, förvanska hennes namn i en mun som inte var menad att utala det.
Hon sålde sin själ för att det var det snabbaste sättet att vara med den hon älskade, hon undrar förstrött varför den här Martin handlade som han gjorde.
Första gången hon är i Gnomstaden finns ingen tid att leta bland de överlevande människorna. Hon vet att hon numera är medlem i en utrotningshotad ras och om, OM han finns där kommer hon hitta honom. Om han inte redan är död, gjort det hon inte vågade där borta i tornet eller helt enkelt förlorat en strid utan henne vid sin sida.
Hon vill inte veta hur han kände då, i det ögonblick hon försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Letade han efter henne, sökte Watherdeeps allt skummare kvarter för att hitta henne? Gav han upp, eller han kanske inte hann ge upp, världen kanske dränktes i eld och aska innan han ens hann sluta leta leta efter henne. Kanske skrek han efter henne när han dog, kanske trodde han att demonen som hade hennes själ hade tagit henne till sig en gång för alla. Kanske var han så rädd och hade så ont att han inte kom ihåg hennes namn eller ens sitt eget.
Det är tankar som hon inte vill tänka och hon använder all sin ilska mot skogsalverna när de gör sitt patetiska försök att stoppa henne.
När den här Martin överlämmnar boken till demonen så förstår hon direkt att det är en fälla, det måste det vara. Han ändrade i boken innan han lämnade över den till demonen trots allt. Han kanske skrev några explosiva runor eller ändrade något nyckel ord som skulle få ritualen att gå fel. Hon är inte Warlock för intet och känner igen ett bra föräderi när hon ser det. De andra tror självklart också att han föråder dem men ser inte föräderiet bakom föräderiet. Trots det kan hon inte vara säker och tanken på att förstöra boken flyger genom hennes hjärna. En Eldricht är allt det skulle ta för att skada den så mycket att den blir oanvändbar. Helvetets portar skule vara stängda.
Den här Martin möter hennes blick och hon vet att han vet vad hon kan göra. Det Fins ett outalat hot i den blicken, ett löfte av smärta och hämnd om hon skulle förstöra hans plan. Hon ser ingen glädje i blicken och vet med ens att vad han än gör så gör han det inte för någon annans vinning. Illamående så skjuter hon iväg en Eldricht mot honom innan hon känner det ryck som en teleportering ger och öppnar ögonen i Gnomstaden igen.
Hennes Martin är död och hon kommer aldrig någonsin få tillbaka honom.
De vill att hon ska representera männskligheten i en diplomatisk grupp och hon att tror hon inte hört något mer bizzart i hela hennes liv. Ett helgon och flera präster är redo att skicka iväg henne för att bedra alverna och litar på hennes förmåga att göra det. Skälvklart blir hon tillsagd vad hon skall säga och i slutet blir det ändå mest gnomen som för fram deras åsikter men hon blir ändå officiellt sätt ett sändebud för hela den männskliga rasen.
Hon säger att de kan kalla henne Mira, men bara för att få tyst på dem. En diplomat behöver ett namn, även om hon bara är temporär. Den enda som fick veta hennes riktiga namn är borta och hon vill att han ska vara den första att kunna ropa henne till sig.
Efter mötet överger hennes nya grupp henne för att teleportera sig tillbaka. Hon saknar hennes Martin, de som färdades men henne och honom förut. De hade varit nedlåtande av princip men också så hedersvärda att de skulle vägrat överge någon i främmande fiende teritorium av ren princip. Hon är osynlig men precis som hon kan se andra osynliga kan en del se henne och ensam är hon ett enkelt byte.
Så när hon möter kråkfolket och får höra talas om att den andra Martin har kallat till rådsslag så rusar hon dit utan tanke på de andra ur den nya gruppen. Hon sänder dem vissligen ett medelande men det får de tolka hur de vill. Namnet Martin kallar henne starkare än någon lojalitet till Gnomen eller druiden kan även om det namnet har en annan bärare nu. Hon känner sig som en hund som lystrar när någon kallar henne även fast den vet att dess ägare är död.
Dessutom så är det en ren slump att hon hittar den här Martin och han är kanske mer intresserad av att döda henne än av att prata med henne.
När hon kommer fram och på egen hand ser hur den här Martins öga lyser elektriskt blå men ändå lyckas se mer dött ut en hennes egen Martins grå blå gjorde. När han pratar om att inte vill utplåna några folkslag eller ta över världen ÄN och få det att låta precis som om han har planer på att göra det i framtiden så dör hon lite inuti för då kan inget skapa en likhet mellan den här Martin och hennes, inte ens namnet.
Det är hon som tar den högre moraliska ståndpunkten i gruppen. Hon vet inte riktigt varför men förut var det jämt hennes Martin som var den som ville rädda allt, ville lösa allt utan blod och som hade medlidande till och med för de som falligt så långt ner de kunde komma. Hon hade frågat honom varför, hans gruppkamrater hade frågat varför men de gånger han svarat hade han bara tittat på henne och sagt att han måste tro att han kan rädda dem.
Nu är han inte där, och hon måste rädda sig själv om hon ska ha någon chans att se honom i det här livet eller nästa. Trots att behovet att hjälpa andra är rationaliserat av detta själviska motiv så mår hon fortfarande fysiskt illa när Gnomen nöjt berättar om slakten av alvarmeerna. Den här Martin verkar inte ha någon reaktion över det hela och hon blir kall inombords av hans tydliga ointresse för de döda. Varför är hon den enda som verkligen kan se striden, de kämpandes döda förvridna kroppar när hon inte var där? De döda kroppar som var och en har hennes Martins ansikte.
Från den sekunden så har varenda skadad, varenda död må det vara barn eller vuxen Martins ansikte och hon vet att hon aldrig kommer kunna glömma det.
Hon smyger bakom fiendens lnjer, osynlig och teleporterande rör hon sig genom paniken på slagfältet och väl på andra sidan börjar hon bombardera magikern med Eldricht. Hon kan inte vara osynlig och skjuta samtidigt och mer än en magikerna börjar skjuta tillbaka. Blixtar faller från himmlen och hon skrattar nästan igen, men hennes stridsskratt, hennes dödsskratt är borta för att hon är ensam utan någon att skratta det med och hon funderar i samma banor som när hon hängde utanför tornet. Ska hon stå kvar och skjuta istället för att ta skydd, skjuta tills hon ligger ner och aldrig kan resa sig igen? Den här gången så räddas hon dock av sig själv och inte av ett nedkastat rep och flyr istället för att dö. Hon har inte räddat tillräckligt många än. Kan inte ha en chans att möta hennes egen Martin om hon dör här.
Striden är slut och den andra Martin ska ge sig av. Vart vet hon inte, hon har inte brytt sig om att fråga. Gnomen har redan försvunnigt, följt med helgonen när de drog bort som om han aktivt trodde han kunde göra någon skillnad. De ska tydligen bygga upp världen igen, världen som hon kom ifrån. Själv vet hon att hon inte skulle kunna vara till nytta där. Vad bra är det att hota och ljuga, att bli osynlig och fly när det gäller att rena en värld. Dessutom så bestod hennes värld inte av landskap och hav. Den bestod av Martin, Martins röst, gatorna där han gick och skratten han skrattade.
De är borta nu, borta nu allihop, utom räckhåll för henne.
Hon funderar ett ögonblick på att följa med den andra Martin men förkastar ideén. Ett namn är inte en person och hon kan urskilja Mörkrets Bok i hans packning. Hos honom kommer hon inte hitta en väg tillbaka. Druiden kommer starta en skola för druider i skogen hade han tänkt och en Warlock bland dem är inte direkt välkommet. Hon märker blickarna hon drar till sig nu när striden är över. I kristider tar man alla resurser som kan få men när det är fred brinner de som inte passar in, det vet hon alltför väl.
Så hon packar en väska med lite saker hon kan tänkas behöva, hon drar sig inte för att norpa lite av utrustningen som lön för sina insatser och ger sig osynlig iväg från lägret. När hon sover ensam vid sin lägereld den natten kan hon drömma för första gången i den här världen. Hon ser hans ansikte, hans ögon och hon kan höra hans röst
"...Indra.."
I
ndra sover i en främmande värld och drömmer om det enda som är verkligt.
Som jag sa innan du borde skriva en novell. Jag tyckte om denna historia, du borde utveckla den. Jag tycker om de delar med Martin och Indra de var fina. Lite mer sammanhang mellan händelserna och det skulle bli en utmärkt bok.
