Onåbar
Inget hår.... GAHHHHH!!!!
Ja jag menar allt...
Ja jag är seriös..
Min mor bara stirrade på mig med medlidande och viss hopplöshet och undrade varför jag gjorde mig själv till ett evangemang istället för att vänta på att hon skulle ta bort det. Sedan hade vi ett filosofiskt (på riktig!) samtal om självförakt och ordet kanske... låt oss fokusera på självförakt för tillfället.
Jag föraktar inte mig själv men min mor och jag har olika åsikter om saker och ting. Min mor hävdar att det man tycker om vårdar man och tar hand om men kroppen, mer än kroppen, mitt jag är bara det jag tar in resten av världen med. Jag tycker inte illa om mig själv, jag ser bara inte poängen med mer än driftunderhåll. När jag är sugen eller får för mycket blodtrycksfall äter jag, när jag får eksem smörjer jag, när jag får huvudvärk dricker jag (vatten :))
Jag är mycket medveten om att jag antagligen kommer ändra inställning, en dag eller ett år kommer tillbringas med att sakta med säkert börja träna, att vara noga med min kost att raka benen och ha kortbyxor som inte täcker knäna därför aktar jag mig för permanenta saker. Inga tatueeringar, inga piercings men att tillbringa en sommar med att ta reda på hur det känns att vara snaggad? Inga problem även om jag från början visste att jag inte skulle tycka om det.
Förutom dusharna, de är underbara, gå ut skaka av dig och vips så är du helt torr. Är håret mindre än en halv cm binder det inte vätska!
Seger!
Filosofi- nattverisionen
Om människan inte längre är ansvarig inför något eller någon så kommer hon ta befogenheter hon inte borde. Problemet i ligger i vem som skall bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Vilka handlingar som kan ursäktas och vilka som är oförlåtliga. Det är därför jag inte är medlem i en religion för de är skapade av människor, de är formade av männskligheten till en sån grund att deras huvudböcker, deras livsfilosofi bara används när de passar. Vissa delar används inte längre och med deras egen logik borde väl alla guds ord äga lika mycket vikt? Det går inte ihop sig. Religion är inget som går ihop och det slutar med att du får två val. Dömma dig själv efter någon egen inre känsla för rätt och fel eller för någon annans, antagligen minnst lika ovärdig som dig själv om inte mer.
Trött vet inte vem jag pratar med och hon är två på morgogonen, vi ses
Lista
Tre saker att göra innan du dör
1 :Publisera skuggalver
2 : Flytta hemifrån (skulle vara ganska deprimerande om jag dog innan dess)
3 : Gå ut gymnasiet, chansen att det tar död på mig ä rganska stor
Three Physical Things You Like About Yourself:
1 : Ögonbryn
2 : haka
3 : öhmmm vad som helst utom exem och knän?
Three Parts Of Your Heritage:
1 : fantasi
2 : ansiktsstruktur
3 : altså om man undantar min bror så är jag inte vudare lik min släkt
Three Things That Scare You:
1 : Förändring
2 : Dans
3 : Folksamlingar
Three Of Your Everyday Essentials:
1 : Min dator
2 : Min säng
3 : mitt bokrum
Three Things You Are Wearing Right Now:
1 : gustavs t-shirt
2 : Pyjamasbyxor
3 : öhhh täcke?
Three Of Your Favorite Songs:
1 : Bring on the wonder
2 : Where's that girl
3 :Spring
Two Truths And A Lie (in no particular order):
1 :Jag har blivit kallad för snorpelorpan
2 : Jag har trillat genom isen ner i vattnet
3 : Jag kan dansa polka
Three Careers You're Considering/You've Considered:
1 : Bibliotikarie
2 : Författare
3 : Ninja
Three Places You Want To Go On Vacation:
1 : Toronto
2 : London
3 : Irland
Three Names You Like:
1 : Raphael
2 : Ellinor (smörpoäng)
3 : Renya
Three Ways That You Are Stereotypically A Boy:
1 : Våld!
2 : öhm spelnörd, det finns kvinnliga men stereotyp
3 : dålig på hushålliga saker
Three Ways That You Are Stereotypically A Girl:
1 :öhm Gillar Disneyfilmer trots att jag är över 18?
2 : Dålit självförtroende
3 : öhm....
Kattarina Slaktardotter: Rövare och veteraner
Katta hade varit i svåra situationer förut, hon hade blivigt kvarlämnad utan gadd eller bekanta i en främmande del av landet, detta var säkert inget problem i jämförelse. Visst tänkte hon dystert inget problem. Hon hade varit på väg i två veckor nu och trots sin raska takt så hade hon inte kunnat placera ett enda vägmärke sedan hon passerade sjön, maten började ta slut och det blev allt kallare. Det hade regnat till en början men tack och lov hade det gått över.
Nu snöade det istället.
Medan hon traskade och dystert tänkte över allt som var fel med att gå i motvind medan ett lätt snöblandat regn föll så höll hon desperat utkik efter tecken på männsklig närvaro. Hon hade några gadd, tillräckligt för att skaffa henne lite mer proviant och kanske en plats i en karavan eller på ett vagnsflak med riktning mot Navle. Hoppet tändes i hennes bröst när hon hörde det avlägsna ljudet av röster, det dog snabbt när hon svängde runt kröken.
3 beväpnade män, 2 av dem med rejäla påkar, den tredje med ett rostigt svärd som nästan såg ut att le med mänsklig grymhet. Stod framför en stackars gammal man och det var väldigt uppenbart att de inte hade några goda avsikter. I ett par sekunder tvekade hon, hon hade sin hjälmkrossare i bältet men de var tre och antagligen någorlunda tränade att använda vapnen de bar till skillnad från henne. I själ och hjärta hade hon redan bestämt sig, hon var rekryt vid silverdrakens garde, hon skulle knappast få sin uniform genom att fega ur.
”Vad tror ni att ni håller på med, låt genast mannen vara!” Skriket var precis som hon ville ha det, hotfullt, dovt med ett inneboende löfte om smärta. Tyvärr så vände de sig om och såg på henne också. Svärdsmannen tittade först på henne, därefter på hennes packning varefter han fnös föraktfullt och vände henne ryggen. Hon blev kall av vrede inombords, hon tog upp en näva kramsnö, tung och blöt och precis perfekt och slungade den med precision av den som haft många bröder samtidigt som hon skrek av vrede, ”vid Jokums rövhål!” svor hon, sergeantens eget lilla kraftuttryck. Rövaren vände sig om bara för att få ett styck blöt snöboll i ansiktet.
Någon sekund var allt tyst.
”DIN FÖRBANNADE SLYNA!” Hon pep till på ett mycket icke drakigt sätt och började springa, denna gång med tre rövare i svansen. Hon började förstå att sergeant Arthir kanske inte varit det bästa föredömet när det gällde strid, i alla fall när hon tillskillnad från honom inte hade en rustning. Nog för att det var en dödsfälla av remmar redo att strypa en soldat med men hon hade ändå föredragit några lager stål mellan henne och de vapen som i oroväckande hastighet var på väg åt hennes håll. Hon sprang rakt ut i skogen utan att se sig, alldelles försent såg hon hur träden öppnade sig och insåg att hon sprungit mot floden, floden som nu var täckt av blankis. Hon försökte stanna men sulorna fann inget grepp, kanande åkte hon ut på isen. Hon tumlade runt och såg hur en av påkmännen tappade balansen och föll, hon var tvungen att göra ett sista minuten hopp rakt upp i luften för att undvika honom medan han svärande gled förbi.
När hon tog mark hördes ett dovt och hotfullt brak, hon mötte den slirande påkmannen vars kamrater höll sig på strandkanten och höll andan av spänning. Han låg längre ut än hon, längre ut betydde tunnare is, hon log brett och dödsföraktande innan hon plockade fram sin kniv, påkmannen försökte förtvivlat ta sig upp på fötter, sedan gjorde hon något oväntat. Istället för att hugga honom med kniven eller försöka komma åt honom med krossaren så sprang hon de få meter som var mellan dem, kastade sig ner och gav honom en glidande spark och körde ner kniven med all kraft i isen samtidigt som hon hoppades på det bästa. Kniven stoppade hennes färd nästan omedelbart även om hon skulle behöva ha god tur för att inte isen skulle spricka. Rövaren däremot gled några meter för mycket, och isen sprack med ett ljud som lät som om Meforius dörr skulle slå igen. Han skulle inte ha en chans i isvattnet, hon ålade sig några meter tillbaka innan hon ställde sig upp. De kvarvarande rövarnas blickar var bistra och även om de inte gav sig ut på isen höll de sig mellan henne och skogen, skit. Hon ignorerade den drunknades skrik och böner med illa dolt obehag och bestämde sig för att återigen ta en springande start. Hon rusade på och ledaren log med ett sadistiskt leende som fick henne att vilja hoppa i floden tillsammans med den första motståndare hon någonsin bringat om livet. I sista ögonblicket så svängde hon åt vänster, ett desperat utbrytningsförsök. Hon fick en påk i magen för besväret och all luft gick ur henne medan hon rasade till marken med smärtan brinnande i magen, hon lyckades med en sista adrenalindriven attack med kniven mot svärdmans ben. Hugget gick in i knävecket och fick hans ben att vika sig. Den andra påkstöten kom och hon mer åsåg än kände den för sekunden den träffade henne rakt i bakhuvudet blev allt svart…
Värmen var som en gammal vän hon aldrig trodde hon skulle träffa igen, hennes huvud kändes som om svartblod slagit läger i det och hennes revben kändes som om de var av elerisk design. Ändå var hon mer bekväm än på flera veckor hon öppnade sakta ögonen till ett välkommet dunkel. Det ögonpar som betraktade henne från ungefär en handsbredds håll var dock något mer främmande och oroande. ”Farfar, farfar galningen är vaken!” Den gamle mannen hon räddat kom ingående i rummet och stirrade ner på henne. ”lilla flicka” sa han med ett tonfall som var mer besläktat med frustration och ilska än tacksamhet, ”är du riktigt funtad? Vad tror du att du är, soldat? Varför i hela friden gav du dig på de där tre?”
”ursäkta herrn jag ville bara hjälpa till” Hon kände sig ganska fånig
”Du är medveten om att du nästan förstörde allt? Vet du hur länge jag varit på jakt efter de där tre? För djävla länge om jag fick bestämma.”
Hon bara tittade på honom oförstående.
Han suckade och kavlade upp sitt byxben, under det syntes vad som var mindre ärr och mer än bit kött stort som en knuten näve som slitigts bort från honom och lämnat ett skålformat tomrum.
”Jag må icke vara en sprinter, men jag har huggit ner fler rövare i mina dar än du upplevt årstider.”
”förlåt” sa hon ynkligt, allt hon hade sett var tre unga män hotat en äldre och två veckors ensamhet och kyla hade gjort att hon reagerade som hon gjort. Hon hade inte insett att den äldre var en veteran vars ålder talade för istället för emot honom. Han suckade tungt, ”Du är blindgalen jänta, jag såg hur du högg honom när du föll, det var antagligen det som räddade livet på dig. Om inte den andre väntat med att döda dig så att ledaren skulle kunna få nöjet själv så skulle jag aldrig hunnit fram i tid.” Han reste sig upp, och hon försökte sätta sig upp även hon men möttes av en rynkad men överraskande stark hand och order att stanna kvar i sängen. Hon blev kvar i huset med Veteran Georgij för att vila ut och ta emot den förkrossande nyheten att hon hade rest så gott som hela resan åt fel håll och skulle behöva vända om. När hon väl var stark nog att ge sig ut igen så blev vädret bistert och Georgij hade inget emot sällskap så länge hon inte försökte laga mat men höll vedförrådet fyllt. Veteranens dotter och hennes barn bodde precis bredvid och det fanns alltid något hon kunde hjälpa till med så när vädret så småningom blev uthärdligt så fick hon med sig proviant, extrafiltar, lyckönskningar samt ett heligt löfte av femårig Georgij Jr att han skulle gå med i gardet när han blev stor. Blicken hon fick av hans mor sa en hel del om hur sannolikt det var att lill G skulle komma ens i närheten av ett garde var mycket liten.
Nu gick hon ut på vägen, med fram och tillbaka vägen hon gått fel och tiden hon tillbringat här skulle hon ha tur om hon skulle hitta ett farbart pass genom spetsbergen innan våren kom. Hon suckade tungt och började traska, det var långt till navle.
Tobi 24 år
Askan låg som ett grått täcke över marken, len och mjuk och Tobi kunde inte ha hoppats på en bättre värld att vakna upp i, även om det hade mer med det faktum att Det förlorat förmågan att hoppas för länge sedan än att världen var som den skulle. Världen skulle aldrig bli som den borde vara igen. Inte när Det hade bränt världar och broar i sitt raseri.
Tobi reste på sig och ruskade på sig som en hund, det var dags att gå hem.
Det klättrade långsamt över kraterns väggar, Det var inte försiktighet som bromsade Det, förmågan att förstå smärta hade bränts bort på samma gång som hennes näthinnor. Det hejade sig en sekund och vädrade i luften som innehöll miljontals dofter, dofter av liv och av något Det inte riktigt kände igen, någon Det inte riktigt kände igen.
Det mindes en mullrig röst som krävde respekt och gav trygghet. Som aldrig någonsin skulle lämna Det, henne ensam. Som brydde sig trots att han insisterade att så inte var fallet.
Det följde lukten lika säkert som en brevduva hittar hem till duvslaget, rakt som en pil. Först när Det kom till havet tvekade Det, det fanns en annan doft den ville följa här, lika lockande som den första.
Varma händer som rufsade om i Tobis hår och som gav den ett namn att vara stolt över, ett namn som trots att världen låg i ruiner och Tobis hjärna var söndertrasad skulle leva vidare och pulsera inom Tobi lika säkert som blodet som fortfarande rann genom Tobis ådror.
Det kunde inte bestämma och rastlösheten var som en klåda, Det uppgav ett förtvivlat tjut över sin obeslutsamhet men tystnade så fort Det hörde ett gnällande i buskarna. Det smög mot det, lättad över att något sköt upp beslutet om vilken lukt som var den viktigaste till senare. Nu när Det kom närmare så märkte Det att det låg en tung metallisk doft som en matta över området. Konstigt att Det la märke till undflyende dofter som Det känt för ett halvt decennium sedan men kunde missa stanken av blod. Det kanske var för att Det hade stängt ute det som en konstant, den hade lika svårt att känna lukten av död som av sig själv. Ljudet av snyftningar var dock främmande även om den mindes att Det hade hört dem förut, ur en annan strupe.
Rädda blå ögon i ett sönderbränt ansikte som inte kunde fly från smärtan, ensam och totalt hjälplös i ett hav av förstörelse. Som stirrade ut över de sönderbrutna resterna av allt som någonsin hade betytt något. Som i desperation och galenskap klöste sönder de blå hellre än att fortsätta se vad Det hade gjort.
Det närmade sig oroligt, de tidigare minnena hade gjort den lugn gett den syfte, den här… var mindre trevlig. Den letade sig fram till barnet, ungen som knappt kan ha varit gammal nog att se när världen gick sönder för första gången. Det kände sig klumpigt när den lyfte upp den skakande tyngden mot sitt bröst och stelnade till när små armar klängde sig fast vid dess nacke och borrade ansiktet i dess halsgrop. Det gungade rytmiskt och mullrade lågt i strupen, ett ljud någonstans mellan ett spinnande och ett morrade. De ärrade stämbanden kunde inte skapa den symfoni av ljud som att tala innehöll men åtminstone hade Det kvar något.
Det vet inte hur länge Det stod där och gungade barnet innan ungen somnade, Det strök honom över ryggen och fick en plötslig impuls av att bryta den sköra lilla nacken nu, innan Det blev för fäst vid honom. Människor, speciellt barn var så sårbara och Det ville inte stå ut med ännu en förlust. Innerst inne tvivlade Det på att världen skulle klara en smäll till, en förlust till. Trots dessa farhågor bar Det ner ungen till strandkanten och började samla bränsle. Värme och näring var två nödvändigheter Det hade glömt bort men som barnet inte hade råd att vara utan. Elden tändes med en tanke, och sedan gick den ner till vattnet och kallade. Den kunde känna deras kalla medvetanden svara och sände iväg sitt sinne för att valla upp dem mot land. Dess kropp stod orörligt tills silverglänsande hala kroppar pulserade vid dess fötter. Ett snabbt och hårt slag sände upp en av fiskarna på land och innan resten hann fly lyckades Det få upp två till på land. Att fjälla och bena ur fisken var svårare, utan syn till hjälp så tog det tid och dess koncentration var så fullständig att Det inte märkte pojken innan han hade börjat med en av de andra fiskarna. Ingen utav dem sa något men Det stannade av för att istället betrakta människan med alla sinnen Det hade kvar.
Ingen rädsla, bara förundran och en märklig likgiltighet angående den sårade varelsens groteska utseende. Han rörde sig med små snabba steg på ett märkligt steppande sätt och hans händer var vana vid sådant arbete han hade nu, att ta tillvara på vad andra tog med sig till lägren. Smärtan över att ha förlorat sin familj var redan långt borta, kanske hade de döda inte varit hans familj utan bara en grupp i en lång rad av grupper som alla slutat på samma sätt.
Det koncentrerade sig på att försöka sjunka in i pojkens sinne ända tills en av de nu färdiga fiskarna sköts fram mot Det. Det mullrade och sköt tillbaka den men pojken envisades. Ända tills Det gav upp och svalde fisken. Det var länge sedan något annat än luft passerat dess strupe men även om fisken kändes alltför sträv så exploderade smakerna på ett särdeles trevligt sätt. Det fanns dock mycket mindre aptitliga minnen som återvände.
Hon är så hungrig men något är fel med hennes ben och hon har ingen möjlighet att ge sig ut för att leta efter något i kaoset, dessutom vet hon att de kommer att försöka döda henne så fort hon känns igen. Alldeles bredvid ligger någon, någon hon känner igen och vars andning är lika ansträngd som hennes. Hon kan känna kraften strömma in i henne men än är hon inte färdig som människa, än behöver hon föda. Hennes händer sluter sig sakta över kamratens nacke till dess hjärtslagen stannar och hon snyftande böjer sig över…
Det hade glömt hur ont det gör att kräkas, men fisken kommer upp med en hel del galla. Pojken sätter försiktigt en flaska i handen på henne och hon sköljer ut munnen innan hon reser sig upp och sträcker ut sin hand. Pojken tar den utan att tveka och Det leder honom långsamt genom skogen.
Det lämnar honom när de kommer till bebyggda områden. Släpper hans hand och försvinner in bland buskarna. Nu är Det mycket närmare mullriga röst lukten än varma hand lukten och det vibrerar av spänning. Det mullrar så fort det kommer så nära att han borde höra det och hör det mjuka prasslet av tyg mot tyg när han vänder sig om.
”Sara?”
Det Skriker mjukt till svar och står stilla när han närmar sig. Det känner hans rädsla och något annat Det inte kan känna igen. För även om hans hjärta slår fort som en kanins så är det inte bara rädsla där. Det står stilla och låter honom närma sig, om han vill skada Det så får han. Det finns bara en handfull av varelser som Det aldrig skulle lyfta en hand emot men de är så högt värderade att Det inte skulle försvara sig själv, inte springa iväg om det så gällde dess egen existens.
Det känner en hand mot sitt skrovliga ansikte och sedan pressas Den in i en omfamning.
”Sara, Sara, Sara vad är det du gjort.”
Det, hon vet inte men sjunker in i hans sinne för att få reda på det.
Han såg dem föra bort henne, och efter allt som hänt så förstår han dem. Växter som helt plötsligt blommar upp i hennes närvaro. Böcker som skriker ut sina budskap och människor som blir galna bara av att vara i hennes närhet. Hon kommer tillbaka samma kväll, klädd i vita sjukhuskläder och blodsprängda ögon. Han gömmer henne men de kommer tillbaka för att hämta henne igen. Då skriker hon och alla fönstren exploderar, polisen har inte en chans då krossat glas tränger in i deras ögon och dräper dem i en explosion av blod. Själv ligger hans lillasyster i mitten och darrar, skrämd bortom allt sans och vett. Han försöker dra ut henne därifrån men hon vägrar röra på sig. Han hatar sig själv när han springer ut, huset exploderar bara sekunder efter han hunnit ut och han vet aldrig om det var anlagt eller om hans syster försökte spränga sig själv. Han flyr bort medan världen färgas röd och människor faller ner döda utan någon egentlig anledning. En månad senare är han säker på att i hela Norrköping finns det knappt 20 överlevande och det faktum att ingen undsättning kommer talar för att det inte är bättre någon annanstans.
Nu ser han henne igen, och kan inte se något som påminner om hans syster förutom en konstig känsla, tomma ögonhålor och vita ärr över kroppen, förvriden och utdragen. Några få hårtufsar på det förvridna huvudet.
Han vet, han vet att han aldrig borde ha lämnat henne. Hon var rädd och förvirrad och han hade lämnat henne utan förklaring.
”Store” säger hon och rösten är rädd, rädd för att den har en identitet. Genom hans ögon kan hon se sig själv och det skrämmer henne. Det hade inget att frukta men hon har tusen rädslor att överkomma.
”Liten” svarar han som alltid, på något sätt måste han hört vad hon ville säga trots att hennes stämband förvred orden till nästan hel oigenkännlighet.
Världen reste sig ur askan och hon kunde känna livet pulsera som om hela planeten delade ett enda hjärtslag. I detta ögonblick så skrek hon ut sin lycka och den svarade tills en symfoni av ren och skär livskraft steg mott himlen. Alla kunde höra den, hennes brors ögon var halvöppna och såg fjärrskådande ut med ett frånvarande leende. Likadant skedde med pojken och de andra överlevande. I detta ögonblick njöt alla djur som människa som växt över livet.
Detta var som det var menat att vara.
För evigt.
Kärlek
när min värld var frusen och allting dött
kanske gör jag det fortfarande
kanske är det endast avstånd som trycker ner mig
som förhindrar kärlek att förleda mitt sinne
för tro mig, jag skulle bli förledd
Jag skulle följa dig bort och aldrig hitta mig själv igen
jag skulle vara vilsen och hopplös i den ödemark där du bor
där jag en gång var
Jag vill inte dit
jag vill inte vara hopplös
jag vill aldrig igen ligga apatisk och se på hur de ratar mig
Det är inte jag men jag skulle ledas dit av dig
jag skulle vrida ut och in på mig själv bara för att vara till lags
jag skulle aldrig bli jag igen
bara den du ville ha och någonstans djupt djupt inom mig
skulle jag gråta
Schema
Ni vet vad lajvsunk är, man doftar våt hund av att ha på sig linne och ylle i fyra dagar, man har sovit dåligt eftersom tältet läcker, barr och gräs slåss om utrymmet i ditt hår och på 3 meter känner man den starka doften av gran, svett och rök. Det är så jag kommer komma ner till MVG:barnen, om jag är riktigt sjuk kan jag ju strunta iatt byta om innan och hävda att jag trodde det va linne-dagarna, festligt va? Dessutom kommer jag vara paranoid och se svartblod och mörkeralver överallt
Kain och Abel
Comes a distant lullaby.
Jill drömmer om familj, om mjukt ljus, skratt och tryggheten i att kunna röra människor. Hon skrattar och ljudet låter som små, små silverklockor. Hon springer över ängar jagande och jagad i en lek utan slut.
Cry, remember that first cry,
Your brother's standing by,
Kalle är hennes bror, det vet hon lika säkert som hon vet att han är lycklig. I drömmen är han inte död, nej där är de båda lyckliga utan en tanke på framtiden, kamrater och den kalla vissheten av att världen är farlig.
And lot of loved
Beloved sons of mine.
Det finns ingen far där, ingen utav dem vill ha en. De kan inte föreställa sig vem som skulle vilja. Kalle minns hårda händer som slår och en hård röst som svär. Jill minns inget annat än att han skickar kort varje jul och att han har två barn han älskar och att hon är det tredje.
Sing a lullaby.
Mother is close by.
Det finns en mor dock, för trots att ingen utav dem har några bra minnen från mödrar heller så finns det en längtan. En medvetenhet sparad från när de låg som en del av henne och hon var hela världen. Det finns en allomfattande kärlek och trygghet i den här modern och de vet att hon aldrig kommer lämmna dem.
Innocent days
Such innocent eyes
Det är så Jill drömmer, men när hon vaknar är välden fortfarnde i ruiner och Kalle är bara ett spöke, ingen bror.
And he stole your brother's life,
Came home murdered, peace of mind.
Hon dödade honom och hon har fortfarande ingen aning om hur hon borde känna sig över det. Hon har fortfarande blod på sina fingrar och hans själ i sina händer.
Left you nightmares on the pillow.
Sleep now
När hon sover är världen annorlunda och så vill hon att det ska fortsätta vara.
Soul, surrendering your soul,
The heart in you not whole
De viskar om henne i skolan, om den kalla flickan som dödade sin klasskamrat med hjälp av en bok och ett hjärta av sten. De ser på henne och längtar efter att ha sönder henne. Hon är annorlunda och måste förstöras. Jill håller med.
For love, but love walked on
Cast into the dawn
Avensjuka hade styrt henne. Avensjuka på att Abels (Kalles) och inte Kains (Jills) hade motagits. På att hans löngner hade godtagits och hennes leenden kastats bort.
Branded with the mark.
Oh, shame of Cain.
Ingen rör henne, alla ser henne. Om de hade anfallit hade hon kunnat kämpa. Klöst efter ögon, stampat på blottade strupar. Nu bara går hon som ett spöke. Hon kan se ironin i att likna sig själv vid ett spöke när hon har ett vid sin sida.
From a garden of those light
To a wilderness of night.
Kalla dagar blir till varma nätter, där hon sover ensam i lägenheten med ett leende på läpparna. Där hon r trygg och älskad även om det bara är i en dröm.
Sleep now
sleep now
______________________________________________________________________________
Den krusiva texten är från Lullaby for Cain. En mycket fin om än något creepy låt.
And I'm a lost and lonely man without a star to guide me.
Gargamel också jag är förkyld, eller också har jag svininfluensan. Det senare är läskigare men å andra siden så har jag symtomen och varit i kontakt med mycket människor. Vissligen kan jag inte ha blivigt smittad igårpå skänninge, så snabbt går det inte. Dock så har jag rört mig mer bland folk än jag brukar. Dessutom har jag ont i benen och ryggen och det är inte ett förkylningssymtom.
Det löser sig säkert, jag är ung och envis. Jag bara hoppas att inte mormor blir orolig och kommer upp och att jag inte smittat ner någon.
Skål
Kain och Abel
but not goodbye
never that long
don't prove me wrong
and don't prove them right
never goodbye
only goodnight
Bonto
för att tobi jämt förstör
Nu så lider båda två
Det borde inte vara så
Karen Clifford
Karen hade varit ett ensamt barn, full med skarpa kanter och vassa armbågar. Med mörka bistra ögon hade hon spanat n världen runt omkring henne och kommigt fram till att den inte var säker, att den aldrig skulle vara säker för henne. Hon var liten och tanig och kunde inte sluta gråta när hon blev slagen så hon var tvungen att beskydda sig på något sätt.
Så hon hittade de större barnen, de dumma barnen. De som inte förstod att om de tog alla lunchpengar från en unge skulle någon hitta dem men att om de tog en del av lunchpengarna från många ungar så skulle ingen komma på vad som hände. Hon blev mer eller mindre accepterad där, så länge hon kom med liknande bra ideer så fick hon hänga med dem och om någon gav sig på henne då var det samma sak som att ge sig på de starkare barnen.
Det var inte lojalitet utan äganderätt och hon var smärtsamt medveten om det.
Så växte hon upp och efter ett tag räckte inte smarta ideer längre så hon var tvungen att bli bra på något annat, vem som helst knde slå sönder en vindruta och länsa en bil men inte lika många kunde dyrka upp låset och tjuvkoppla den. Vem som helst kunde bryta sig in i ett lager men inte alla kunde avlägsna tjuvrna från
övervakningskamrorna. Hennes mor hade aldrig varit med i bilden och när farsan försvann till sist gjorde hon det samma. Försvann ur systemet och dokumentationen och började leva enbart på vad hon kunde ta från andra.
De större barnen växte också uppoch istället för knutnävar använde de järnrör och knivar, till och med pistoler. De började förstå hur användbar hon var och när hon väl lärde sig länsa bankkonton så började en av dem alltid följa efter henne. De sa att det var för hennes säkerhet men hon förstod hotet. Hennes säkerhet skulle bara vara garanterad så länge hon gav resultat, och det blev värre. Till slut satt låset på utsidan av dörren och det hade varit månader sen hon var utomhus sist.
Karen var 17 och trött på att vara säker.
Som tur var så var hon fortfarande liten och tanig, badrumsfönstret var ingen match för henne. Det var dock vakterna som råkade få syn på henne och hon grät när de bröt hennes ben. Andra hade fått brutna fingrar eller kanske bara blivigt nedslgna men de kunde inte riskera huvudskador och hon behövde sina fingrar. Det var när Baf kom som allt förändrades och det är hon glad för.
Hon hade beordras att hacka sig i en privat databas som tilhörde en viss Bartholomeus Huntington. Det hade inte varit ett lätt jobb och hon visste att evm det än var som bestämnde numera började bli otålig med henne. Hon hade jobbat i nästan 2 dygn i sträck nu och hade för några ögonblick sedan fått upp vad hon trodde var den sista spärren. Hon tittade förväntansfullt på skärmen som om den skulle uppenbara världens alla hemligheter till henne. Vad som kom upp var en mängd textdokument, runt 1000 för att vara exakt. Alla med en kod framför ett namn, oftast på något främmande språk. Hon öppnade ett par på prov och läste igenom dem.
Böcker, alla var om böcker. Ingående beskrvingar om hur han fått tag på dem vad de sades handla om och vad som egentligen fanns i dem.
3 timmar senare läste hon fortfarande när hon hörde pisolskott utifrån. Hon tog snabbt ur minneskortet utr datorn och drog ur sladden. Dörren flög upp och en av vakterna kom instormande och ryckte bryskt upp henne på fötter. Han frågade nervöst om hon hade *det* på vägen mot dörren och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla jämmna steg. Han ledde henne vidare innåt och uppåt innan knuffade henne genom en dörröppning. Hon snubblade till och landade i en röra på golvet, tittade upp mot en hotfull scen. Det fanns bortåt 10 personer i rummet bland dem en man i 40 års ålder med kostym som satt bakom ett skrivbord och ett antal livvakter runt honom.Hon antog att det var hennes chef även om hon aldrig sett honom förut. En äldre gentleman som på något sätt verkade vara mer än bara en buse i kostym satt framför skrivbordet med en pistol riktat mot chefen. Bakom gentlemmanen stod en lustig figur som vars ögon snabbt skiftade över rummet och vars kroppsbyggnad talade om att han inte behövde pistoler eller liknande. Vid dörren stod dessutom av alla saker en präst.
"Så" sa gentlemmanen utan att ta blicken av chefen "Det är du som hackat dig in i min dator?"
Hon nickade andlöst och lyckades få fram ett instämmande mummel, gentlemmanen verkade titta på henne ur ögonvrån. Resten var inte lika diskreta utan stirrade öppet på henne. Hon undrade hur de såg henne, en alltför blek och mager tonårsflicka med blåmärken på armarna iform av fingeravtryck och med stora skräckkslagna ögon.
"Okej du kommer med oss," han nickade kort åt den lustiga figuren som helt enkelt lyfte upp henne utan att bry sig om hennes upprörda pip.
"Vänta lite nu" Chefens röst skar genom rummet och ett ögonblick var hon inte säker på vad hon ville, att bli ivägdragen så här eller att få komma tillbaka till sitt tomma säkra rum.
"Har du något att tilllägga Mr Frame? I annat fall tror jag polisen skulle vara mycket intresserad av vad vi fick fram från ER dator efter vi upptäckt intrånget?"
Hon kunde inte riktigt se vad som hände men ingen protesterade när de gick ut. De satte sig i en bil med väntande förare. Då först vågade hon yttra sig.
"Ni ljög där inne, ni hittade ingenting på vår dator"
"Hur vet du det" Sa gentlemmanen roat med ett höjt ögonbryn
"För det är jag som byggde datorn, det är jag som ordnade säkerhetsanordningarna på hela nätverket, ni kom inte igenom"
Gentlemmanen skrattade "Nej det gjorde jag inte, men jag skulle gärna vilja kunna. Mitt namn är Bartholomeus Huntington och ditt namn är?"
Hon kunde lika gärna säga det, det fanns ingen fara med hennes namn, ingen historia bakom det.
"Karen Clifford"
"Så Miss Clifford är du intresserad av ett jobb, det är betald övertid och jag skiter i vart du spenderar din fritid."
Hon mötte hans blick och förstod att han visste att hon läst om böckerna, det fanns inget utrymme för vägran i den blicken. Men det fanns också något annat, ilska som antagligen inte fanns där innan hon kom in i rummet. Hon undrade förstrött vad som hade hänt om inte Hackern hade varit en mager och ynklig flicka med tydliga tecken på att hon inte var där frivilligt. Prästen hade inte sagt ett ord utan höll blicken stelt rakt fram och Apmannen pladdrade glatt med föraren om Aliens. Hon hade alltid hängt med de större barnen och de här hade trots allt spöat upp hennes gamla *gäng*. Krigsbyte och allt det där.
"Jag är med"
Det var nästan 4 år sedan nu innan hon kände Barf tilräckligt väl för att kalla honom något annat än sir och innan Tjafs var tjafs och Fader Jonas helt enkelt blivigt Fassan. Nu var Barf mördad, uppbrunnen i det bibliotek hon fortfarande hade stora delar av i minnet dödligt rädd att hon där hade orsaken till att han blivigt mördad. Tjafs var kidnappad, kanske död eller kanske bara skadad. Ensam och blödande någonstans. Fassans smärtfyllda skrik hade nått henne över hennes lilla bugg och apmannen var hög på någon okänd substans och trodde hon var en fisk. Enligt alla konstens regler borde hon följa med Bishin nu, han jobbade helt klart för Iliana Fayne och hon hade vunnigt spelet, eller kanske skulle hon springa tillbaka till Enock. Hon var trots allt märkt nu tänkte hon bittert och stirrade ner på det oskyldiga stycke hud som dolde hennes slavmärke. Hon borde inte försöka ta sig igenom Iliana Faynes nätverk. Hon borde inte försöka hitta en lucka i ritualen som bundigt dem till Enock.
Hon blottade tänderna och knäade Bishin i skrevet
Sedan lyckades hon under Ilianas roade överseende tvinga i apmannen motgiftet och dra iväg Jhonom och Jonas tillbaka hem.
Screw you guys, I'm going home!
Gustavs D&D kampanj
Säg mitt namn (Kampanj novell)
Hon vaknade skrikande, ett ögonblick tidigare hade hon stått öga mot öga med en hydra. Innan det hade hon varit i Watherdeep tillsammans med Martin, flyende undan en Sorcerer med lite väl många areaformler för sitt eget bästa. Hon mindes adrenalinet, hur Martin hade skrattat när han såg hur Sorceren koncentrerade sig för att kasta någon formel på henne. Han visste att hon skulle klara sig, visste attt hennes ring bara skulle transportera henne runt 6 meter bort från smällen medan han kunde vända och hugga fienden. Hon log också när hon såg molnet av eld komma mot henne och kände det välbekanta rycket under naveln.
Sedan så stirrade hon en hydras tio huvuden i ansiktet och kände ett moln av kyla hon inte hade en chans att komma undan sänka sig över henne.
När hon vaknade var det för att stirra en alv i ansiktet och ingen kunde direkt bli arg på henne när hennes första reaktion var att spraka den i ansiktet och försöka fly. Varken den lilla Gnomen eller Halv-Orchen verkade dock särskilt imponerade eller farliga så när de bara ville prata lyssnade hon.
Det var en saga de berättade, en fantasi och hon och Martin skulle skratta åt den när hon kom tillbaka. Världar gick inte under, deras värld gjorde det inte i alla fall. Den var skitig och lömsk men så verklig att den aldrig skulle kunna ta slut. De hade levt i en värld där skratt, magi och fara hade färgat omgivningen i överjordiska nyanser och Det Fick Inte Vara Slut.
Hon följer ändå efter Halv-Orchen och Gnomen, beslutsam om att ta sig ut och till det hem hon är övertygad om existerar.
När tornet rasar hänger hon från sin egen hjälkrossare som själv hänger fritt i luften. Det första gången hon ser sig omkring i denna nya omgivning. Utsikten är främmande och hon förstår att hon måste vara långt hemifrån, så långt att t.o.m. stjärnorna ser annorlunda. Hon hör gnomens röst inom sig igen och ett ögonblick funderar hon på att släppa taget. Att blunda och falla och hoppas att var hon än vaknar kommer Martin vara där, hon tvivlar på att hon någonsin kommer ha en chans att hamna där han är men om hon släpper så har hon i alla fall möjligheten.
Hon hänger fortfarande kvar när repet kommer flygande och knyter det försiktigt runt sin midja så hon kan bli upphalad. Det hat hon från och med då känner för gnomen har inget att göra med att han nästan lyckades riva tornet de var i och allt med att hon är berädd att tro att han talade sanning när han sa att allting var borta.
Hon är instängd i en mörk och tom dimension och har just fått reda på att en av hennes cellkamrater heter Martin. Ett ögonblick känns det som hennes revben kommer brytas så hårt slår hjärtat men det är bara namnet de två männen har gemensamt.
Hans hår är ljust, hans ögon blå och hon har aldrig sett någon som ser så genom god ut. Han skrattar med henne, berättar historier för henne och de springer tillsammans på Watherdeeps gator. När han blir vald att tränas till Paladin vet hon att de aldrig kommer jobba tillsammans om hon blir Prästinna. En grupp behöver trots allt bara en helare. Istället säljjer hon sin själ till första bästa djävul som vill ha den och följer honom som en skugga ut i staden när han utför sina uppdrag. Officielt är hon aldrig i närheten av honom, officielt så skulle han som minst slå henne medvetslös och dra med henne tillbaka till kyrkan för att hon är en Warlock. Dock så väljer hans kamrater att inte se henne så länge hon gör nytta och själv så kan han inte SLUTA titta på henne.
Den här Martin har mörkt hår och mörka buttra ögon, han har vissligen en likadan rustning som hennes Martin men han ler aldrig och hans skratt är torrt och opersonligt. Hans anletsdrag förvrids med jämmna mellanrum och under deras två veckors vistelse i cellen hinner hon se honom med både horn och fyra konstant gråtande ögon. Han frågar också vad hon heter efter en stunds obekväm tystnad men hon vägrar svara. Hon vägrade säga det till Gnomen bara för att göra honom irriterad men hon mår aktivt illa av att tänka på att den här Martin skulle säga det, förvanska hennes namn i en mun som inte var menad att utala det.
Hon sålde sin själ för att det var det snabbaste sättet att vara med den hon älskade, hon undrar förstrött varför den här Martin handlade som han gjorde.
Första gången hon är i Gnomstaden finns ingen tid att leta bland de överlevande människorna. Hon vet att hon numera är medlem i en utrotningshotad ras och om, OM han finns där kommer hon hitta honom. Om han inte redan är död, gjort det hon inte vågade där borta i tornet eller helt enkelt förlorat en strid utan henne vid sin sida.
Hon vill inte veta hur han kände då, i det ögonblick hon försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Letade han efter henne, sökte Watherdeeps allt skummare kvarter för att hitta henne? Gav han upp, eller han kanske inte hann ge upp, världen kanske dränktes i eld och aska innan han ens hann sluta leta leta efter henne. Kanske skrek han efter henne när han dog, kanske trodde han att demonen som hade hennes själ hade tagit henne till sig en gång för alla. Kanske var han så rädd och hade så ont att han inte kom ihåg hennes namn eller ens sitt eget.
Det är tankar som hon inte vill tänka och hon använder all sin ilska mot skogsalverna när de gör sitt patetiska försök att stoppa henne.
När den här Martin överlämmnar boken till demonen så förstår hon direkt att det är en fälla, det måste det vara. Han ändrade i boken innan han lämnade över den till demonen trots allt. Han kanske skrev några explosiva runor eller ändrade något nyckel ord som skulle få ritualen att gå fel. Hon är inte Warlock för intet och känner igen ett bra föräderi när hon ser det. De andra tror självklart också att han föråder dem men ser inte föräderiet bakom föräderiet. Trots det kan hon inte vara säker och tanken på att förstöra boken flyger genom hennes hjärna. En Eldricht är allt det skulle ta för att skada den så mycket att den blir oanvändbar. Helvetets portar skule vara stängda.
Den här Martin möter hennes blick och hon vet att han vet vad hon kan göra. Det Fins ett outalat hot i den blicken, ett löfte av smärta och hämnd om hon skulle förstöra hans plan. Hon ser ingen glädje i blicken och vet med ens att vad han än gör så gör han det inte för någon annans vinning. Illamående så skjuter hon iväg en Eldricht mot honom innan hon känner det ryck som en teleportering ger och öppnar ögonen i Gnomstaden igen.
Hennes Martin är död och hon kommer aldrig någonsin få tillbaka honom.
De vill att hon ska representera männskligheten i en diplomatisk grupp och hon att tror hon inte hört något mer bizzart i hela hennes liv. Ett helgon och flera präster är redo att skicka iväg henne för att bedra alverna och litar på hennes förmåga att göra det. Skälvklart blir hon tillsagd vad hon skall säga och i slutet blir det ändå mest gnomen som för fram deras åsikter men hon blir ändå officiellt sätt ett sändebud för hela den männskliga rasen.
Hon säger att de kan kalla henne Mira, men bara för att få tyst på dem. En diplomat behöver ett namn, även om hon bara är temporär. Den enda som fick veta hennes riktiga namn är borta och hon vill att han ska vara den första att kunna ropa henne till sig.
Efter mötet överger hennes nya grupp henne för att teleportera sig tillbaka. Hon saknar hennes Martin, de som färdades men henne och honom förut. De hade varit nedlåtande av princip men också så hedersvärda att de skulle vägrat överge någon i främmande fiende teritorium av ren princip. Hon är osynlig men precis som hon kan se andra osynliga kan en del se henne och ensam är hon ett enkelt byte.
Så när hon möter kråkfolket och får höra talas om att den andra Martin har kallat till rådsslag så rusar hon dit utan tanke på de andra ur den nya gruppen. Hon sänder dem vissligen ett medelande men det får de tolka hur de vill. Namnet Martin kallar henne starkare än någon lojalitet till Gnomen eller druiden kan även om det namnet har en annan bärare nu. Hon känner sig som en hund som lystrar när någon kallar henne även fast den vet att dess ägare är död.
Dessutom så är det en ren slump att hon hittar den här Martin och han är kanske mer intresserad av att döda henne än av att prata med henne.
När hon kommer fram och på egen hand ser hur den här Martins öga lyser elektriskt blå men ändå lyckas se mer dött ut en hennes egen Martins grå blå gjorde. När han pratar om att inte vill utplåna några folkslag eller ta över världen ÄN och få det att låta precis som om han har planer på att göra det i framtiden så dör hon lite inuti för då kan inget skapa en likhet mellan den här Martin och hennes, inte ens namnet.
Det är hon som tar den högre moraliska ståndpunkten i gruppen. Hon vet inte riktigt varför men förut var det jämt hennes Martin som var den som ville rädda allt, ville lösa allt utan blod och som hade medlidande till och med för de som falligt så långt ner de kunde komma. Hon hade frågat honom varför, hans gruppkamrater hade frågat varför men de gånger han svarat hade han bara tittat på henne och sagt att han måste tro att han kan rädda dem.
Nu är han inte där, och hon måste rädda sig själv om hon ska ha någon chans att se honom i det här livet eller nästa. Trots att behovet att hjälpa andra är rationaliserat av detta själviska motiv så mår hon fortfarande fysiskt illa när Gnomen nöjt berättar om slakten av alvarmeerna. Den här Martin verkar inte ha någon reaktion över det hela och hon blir kall inombords av hans tydliga ointresse för de döda. Varför är hon den enda som verkligen kan se striden, de kämpandes döda förvridna kroppar när hon inte var där? De döda kroppar som var och en har hennes Martins ansikte.
Från den sekunden så har varenda skadad, varenda död må det vara barn eller vuxen Martins ansikte och hon vet att hon aldrig kommer kunna glömma det.
Hon smyger bakom fiendens lnjer, osynlig och teleporterande rör hon sig genom paniken på slagfältet och väl på andra sidan börjar hon bombardera magikern med Eldricht. Hon kan inte vara osynlig och skjuta samtidigt och mer än en magikerna börjar skjuta tillbaka. Blixtar faller från himmlen och hon skrattar nästan igen, men hennes stridsskratt, hennes dödsskratt är borta för att hon är ensam utan någon att skratta det med och hon funderar i samma banor som när hon hängde utanför tornet. Ska hon stå kvar och skjuta istället för att ta skydd, skjuta tills hon ligger ner och aldrig kan resa sig igen? Den här gången så räddas hon dock av sig själv och inte av ett nedkastat rep och flyr istället för att dö. Hon har inte räddat tillräckligt många än. Kan inte ha en chans att möta hennes egen Martin om hon dör här.
Striden är slut och den andra Martin ska ge sig av. Vart vet hon inte, hon har inte brytt sig om att fråga. Gnomen har redan försvunnigt, följt med helgonen när de drog bort som om han aktivt trodde han kunde göra någon skillnad. De ska tydligen bygga upp världen igen, världen som hon kom ifrån. Själv vet hon att hon inte skulle kunna vara till nytta där. Vad bra är det att hota och ljuga, att bli osynlig och fly när det gäller att rena en värld. Dessutom så bestod hennes värld inte av landskap och hav. Den bestod av Martin, Martins röst, gatorna där han gick och skratten han skrattade.
De är borta nu, borta nu allihop, utom räckhåll för henne.
Hon funderar ett ögonblick på att följa med den andra Martin men förkastar ideén. Ett namn är inte en person och hon kan urskilja Mörkrets Bok i hans packning. Hos honom kommer hon inte hitta en väg tillbaka. Druiden kommer starta en skola för druider i skogen hade han tänkt och en Warlock bland dem är inte direkt välkommet. Hon märker blickarna hon drar till sig nu när striden är över. I kristider tar man alla resurser som kan få men när det är fred brinner de som inte passar in, det vet hon alltför väl.
Så hon packar en väska med lite saker hon kan tänkas behöva, hon drar sig inte för att norpa lite av utrustningen som lön för sina insatser och ger sig osynlig iväg från lägret. När hon sover ensam vid sin lägereld den natten kan hon drömma för första gången i den här världen. Hon ser hans ansikte, hans ögon och hon kan höra hans röst
"...Indra.."
I
ndra sover i en främmande värld och drömmer om det enda som är verkligt.
Camp Garde
De
De är ljusa demoner klädda i vitt, rött och ljusblått. Trots att skymmningen faller kan du då och då se dem mellan träden. springande med högljudda kliv, brakande genom undervegitationen. Själv ligger du på marken bakom ett par nedhängande grangrenar. du ligger ner på mage, svarta byxor och militärgrön tröja döjler förhoppningsvis dig tillräckligt mycket för att du ska undgå upptäkt. Du kramar ditt vapen hårt väl medveten om att det inte kommer hjälpa dig om du blir upptäckt.
För det är Dig de jagar, De kommer inte ge upp utan brutalt hugga ner dig för att få tag på skatten du bär.
Du har sprungit länge och hårt innan och du kan känna svetten, du vill förtvivlat gärna torka din panna men lyckas hålla dig still. Du lärde dig en del i scouterna och rörelse drar till sig alldelles för mycket uppmärksamhet. Svetten verkar dock locka till sig både mygg och knott i otroliga mängder.
Där ligger du på den bara marken, smutsig, svettig insektsbiten och anfådd med adrenalin pumpande genom ådrorna.
Capture the Flag med boffervapen är underbart.
Plötsligt skriker någon till bakom dig och du är på språng direkt, kastar dig upp på fötter och längs den förberreda flycktvägen. Den som skall leda till erat eget näste och säkerhet. Där kommer Vanish, Sote och aska försvara dig och helas nästan direkt. Du ser hut ögonvrån att det är Jens som förföljer dig och tvingar benen till att springa snabbare. Jens är snabb och farlig med sin långa räckvidd.
Framför dig står helt plötsligt en jens till.
Du vet att någon utavdom är Mimmi men de är klädda å exakt samma sätt, samma T-shirt, liknande jeans där bara en nyans skiljer dem åt. De få skillnaderna som deras ögonbryn är för subtila för att du ska se skillnad på dem i skymmningen. Du hör Vanish skrika och kastar dig mot ljudet helt blint. Det är dumt i en stenslänt men du får lita på din förmåga. Dina sandaler slirar och du rammlar nästan men lyckas mirakulöst håla dig på fötter och i rörelse. Du passerar Vanish och hör på skriken att han åtminstone slöar ner motståndaren medan du letar efter ett nytt gömställe.
Camp Garde är härligt
Leka slänga Sote i vattnet är härligt
Bofferstrid i formation är härligt
Världen är underbar
