Kattarina Slaktardotter: Rövare och veteraner
Katta hade varit i svåra situationer förut, hon hade blivigt kvarlämnad utan gadd eller bekanta i en främmande del av landet, detta var säkert inget problem i jämförelse. Visst tänkte hon dystert inget problem. Hon hade varit på väg i två veckor nu och trots sin raska takt så hade hon inte kunnat placera ett enda vägmärke sedan hon passerade sjön, maten började ta slut och det blev allt kallare. Det hade regnat till en början men tack och lov hade det gått över.
Nu snöade det istället.
Medan hon traskade och dystert tänkte över allt som var fel med att gå i motvind medan ett lätt snöblandat regn föll så höll hon desperat utkik efter tecken på männsklig närvaro. Hon hade några gadd, tillräckligt för att skaffa henne lite mer proviant och kanske en plats i en karavan eller på ett vagnsflak med riktning mot Navle. Hoppet tändes i hennes bröst när hon hörde det avlägsna ljudet av röster, det dog snabbt när hon svängde runt kröken.
3 beväpnade män, 2 av dem med rejäla påkar, den tredje med ett rostigt svärd som nästan såg ut att le med mänsklig grymhet. Stod framför en stackars gammal man och det var väldigt uppenbart att de inte hade några goda avsikter. I ett par sekunder tvekade hon, hon hade sin hjälmkrossare i bältet men de var tre och antagligen någorlunda tränade att använda vapnen de bar till skillnad från henne. I själ och hjärta hade hon redan bestämt sig, hon var rekryt vid silverdrakens garde, hon skulle knappast få sin uniform genom att fega ur.
”Vad tror ni att ni håller på med, låt genast mannen vara!” Skriket var precis som hon ville ha det, hotfullt, dovt med ett inneboende löfte om smärta. Tyvärr så vände de sig om och såg på henne också. Svärdsmannen tittade först på henne, därefter på hennes packning varefter han fnös föraktfullt och vände henne ryggen. Hon blev kall av vrede inombords, hon tog upp en näva kramsnö, tung och blöt och precis perfekt och slungade den med precision av den som haft många bröder samtidigt som hon skrek av vrede, ”vid Jokums rövhål!” svor hon, sergeantens eget lilla kraftuttryck. Rövaren vände sig om bara för att få ett styck blöt snöboll i ansiktet.
Någon sekund var allt tyst.
”DIN FÖRBANNADE SLYNA!” Hon pep till på ett mycket icke drakigt sätt och började springa, denna gång med tre rövare i svansen. Hon började förstå att sergeant Arthir kanske inte varit det bästa föredömet när det gällde strid, i alla fall när hon tillskillnad från honom inte hade en rustning. Nog för att det var en dödsfälla av remmar redo att strypa en soldat med men hon hade ändå föredragit några lager stål mellan henne och de vapen som i oroväckande hastighet var på väg åt hennes håll. Hon sprang rakt ut i skogen utan att se sig, alldelles försent såg hon hur träden öppnade sig och insåg att hon sprungit mot floden, floden som nu var täckt av blankis. Hon försökte stanna men sulorna fann inget grepp, kanande åkte hon ut på isen. Hon tumlade runt och såg hur en av påkmännen tappade balansen och föll, hon var tvungen att göra ett sista minuten hopp rakt upp i luften för att undvika honom medan han svärande gled förbi.
När hon tog mark hördes ett dovt och hotfullt brak, hon mötte den slirande påkmannen vars kamrater höll sig på strandkanten och höll andan av spänning. Han låg längre ut än hon, längre ut betydde tunnare is, hon log brett och dödsföraktande innan hon plockade fram sin kniv, påkmannen försökte förtvivlat ta sig upp på fötter, sedan gjorde hon något oväntat. Istället för att hugga honom med kniven eller försöka komma åt honom med krossaren så sprang hon de få meter som var mellan dem, kastade sig ner och gav honom en glidande spark och körde ner kniven med all kraft i isen samtidigt som hon hoppades på det bästa. Kniven stoppade hennes färd nästan omedelbart även om hon skulle behöva ha god tur för att inte isen skulle spricka. Rövaren däremot gled några meter för mycket, och isen sprack med ett ljud som lät som om Meforius dörr skulle slå igen. Han skulle inte ha en chans i isvattnet, hon ålade sig några meter tillbaka innan hon ställde sig upp. De kvarvarande rövarnas blickar var bistra och även om de inte gav sig ut på isen höll de sig mellan henne och skogen, skit. Hon ignorerade den drunknades skrik och böner med illa dolt obehag och bestämde sig för att återigen ta en springande start. Hon rusade på och ledaren log med ett sadistiskt leende som fick henne att vilja hoppa i floden tillsammans med den första motståndare hon någonsin bringat om livet. I sista ögonblicket så svängde hon åt vänster, ett desperat utbrytningsförsök. Hon fick en påk i magen för besväret och all luft gick ur henne medan hon rasade till marken med smärtan brinnande i magen, hon lyckades med en sista adrenalindriven attack med kniven mot svärdmans ben. Hugget gick in i knävecket och fick hans ben att vika sig. Den andra påkstöten kom och hon mer åsåg än kände den för sekunden den träffade henne rakt i bakhuvudet blev allt svart…
Värmen var som en gammal vän hon aldrig trodde hon skulle träffa igen, hennes huvud kändes som om svartblod slagit läger i det och hennes revben kändes som om de var av elerisk design. Ändå var hon mer bekväm än på flera veckor hon öppnade sakta ögonen till ett välkommet dunkel. Det ögonpar som betraktade henne från ungefär en handsbredds håll var dock något mer främmande och oroande. ”Farfar, farfar galningen är vaken!” Den gamle mannen hon räddat kom ingående i rummet och stirrade ner på henne. ”lilla flicka” sa han med ett tonfall som var mer besläktat med frustration och ilska än tacksamhet, ”är du riktigt funtad? Vad tror du att du är, soldat? Varför i hela friden gav du dig på de där tre?”
”ursäkta herrn jag ville bara hjälpa till” Hon kände sig ganska fånig
”Du är medveten om att du nästan förstörde allt? Vet du hur länge jag varit på jakt efter de där tre? För djävla länge om jag fick bestämma.”
Hon bara tittade på honom oförstående.
Han suckade och kavlade upp sitt byxben, under det syntes vad som var mindre ärr och mer än bit kött stort som en knuten näve som slitigts bort från honom och lämnat ett skålformat tomrum.
”Jag må icke vara en sprinter, men jag har huggit ner fler rövare i mina dar än du upplevt årstider.”
”förlåt” sa hon ynkligt, allt hon hade sett var tre unga män hotat en äldre och två veckors ensamhet och kyla hade gjort att hon reagerade som hon gjort. Hon hade inte insett att den äldre var en veteran vars ålder talade för istället för emot honom. Han suckade tungt, ”Du är blindgalen jänta, jag såg hur du högg honom när du föll, det var antagligen det som räddade livet på dig. Om inte den andre väntat med att döda dig så att ledaren skulle kunna få nöjet själv så skulle jag aldrig hunnit fram i tid.” Han reste sig upp, och hon försökte sätta sig upp även hon men möttes av en rynkad men överraskande stark hand och order att stanna kvar i sängen. Hon blev kvar i huset med Veteran Georgij för att vila ut och ta emot den förkrossande nyheten att hon hade rest så gott som hela resan åt fel håll och skulle behöva vända om. När hon väl var stark nog att ge sig ut igen så blev vädret bistert och Georgij hade inget emot sällskap så länge hon inte försökte laga mat men höll vedförrådet fyllt. Veteranens dotter och hennes barn bodde precis bredvid och det fanns alltid något hon kunde hjälpa till med så när vädret så småningom blev uthärdligt så fick hon med sig proviant, extrafiltar, lyckönskningar samt ett heligt löfte av femårig Georgij Jr att han skulle gå med i gardet när han blev stor. Blicken hon fick av hans mor sa en hel del om hur sannolikt det var att lill G skulle komma ens i närheten av ett garde var mycket liten.
Nu gick hon ut på vägen, med fram och tillbaka vägen hon gått fel och tiden hon tillbringat här skulle hon ha tur om hon skulle hitta ett farbart pass genom spetsbergen innan våren kom. Hon suckade tungt och började traska, det var långt till navle.
Jadu det var en välskriven historia, kommer hon att lyckas komma fram tillslut?
Det är frågan, historien kan pågå ganska länge om jag inte får ihop nog med pengar för att åka i vår, om jag inte gördet lovar jag nämligen att skriva 2 A4 för varje dag jag missar för att berätta vad som händer med den stackars rekryten.
