Tobi 24 år
Askan låg som ett grått täcke över marken, len och mjuk och Tobi kunde inte ha hoppats på en bättre värld att vakna upp i, även om det hade mer med det faktum att Det förlorat förmågan att hoppas för länge sedan än att världen var som den skulle. Världen skulle aldrig bli som den borde vara igen. Inte när Det hade bränt världar och broar i sitt raseri.
Tobi reste på sig och ruskade på sig som en hund, det var dags att gå hem.
Det klättrade långsamt över kraterns väggar, Det var inte försiktighet som bromsade Det, förmågan att förstå smärta hade bränts bort på samma gång som hennes näthinnor. Det hejade sig en sekund och vädrade i luften som innehöll miljontals dofter, dofter av liv och av något Det inte riktigt kände igen, någon Det inte riktigt kände igen.
Det mindes en mullrig röst som krävde respekt och gav trygghet. Som aldrig någonsin skulle lämna Det, henne ensam. Som brydde sig trots att han insisterade att så inte var fallet.
Det följde lukten lika säkert som en brevduva hittar hem till duvslaget, rakt som en pil. Först när Det kom till havet tvekade Det, det fanns en annan doft den ville följa här, lika lockande som den första.
Varma händer som rufsade om i Tobis hår och som gav den ett namn att vara stolt över, ett namn som trots att världen låg i ruiner och Tobis hjärna var söndertrasad skulle leva vidare och pulsera inom Tobi lika säkert som blodet som fortfarande rann genom Tobis ådror.
Det kunde inte bestämma och rastlösheten var som en klåda, Det uppgav ett förtvivlat tjut över sin obeslutsamhet men tystnade så fort Det hörde ett gnällande i buskarna. Det smög mot det, lättad över att något sköt upp beslutet om vilken lukt som var den viktigaste till senare. Nu när Det kom närmare så märkte Det att det låg en tung metallisk doft som en matta över området. Konstigt att Det la märke till undflyende dofter som Det känt för ett halvt decennium sedan men kunde missa stanken av blod. Det kanske var för att Det hade stängt ute det som en konstant, den hade lika svårt att känna lukten av död som av sig själv. Ljudet av snyftningar var dock främmande även om den mindes att Det hade hört dem förut, ur en annan strupe.
Rädda blå ögon i ett sönderbränt ansikte som inte kunde fly från smärtan, ensam och totalt hjälplös i ett hav av förstörelse. Som stirrade ut över de sönderbrutna resterna av allt som någonsin hade betytt något. Som i desperation och galenskap klöste sönder de blå hellre än att fortsätta se vad Det hade gjort.
Det närmade sig oroligt, de tidigare minnena hade gjort den lugn gett den syfte, den här… var mindre trevlig. Den letade sig fram till barnet, ungen som knappt kan ha varit gammal nog att se när världen gick sönder för första gången. Det kände sig klumpigt när den lyfte upp den skakande tyngden mot sitt bröst och stelnade till när små armar klängde sig fast vid dess nacke och borrade ansiktet i dess halsgrop. Det gungade rytmiskt och mullrade lågt i strupen, ett ljud någonstans mellan ett spinnande och ett morrade. De ärrade stämbanden kunde inte skapa den symfoni av ljud som att tala innehöll men åtminstone hade Det kvar något.
Det vet inte hur länge Det stod där och gungade barnet innan ungen somnade, Det strök honom över ryggen och fick en plötslig impuls av att bryta den sköra lilla nacken nu, innan Det blev för fäst vid honom. Människor, speciellt barn var så sårbara och Det ville inte stå ut med ännu en förlust. Innerst inne tvivlade Det på att världen skulle klara en smäll till, en förlust till. Trots dessa farhågor bar Det ner ungen till strandkanten och började samla bränsle. Värme och näring var två nödvändigheter Det hade glömt bort men som barnet inte hade råd att vara utan. Elden tändes med en tanke, och sedan gick den ner till vattnet och kallade. Den kunde känna deras kalla medvetanden svara och sände iväg sitt sinne för att valla upp dem mot land. Dess kropp stod orörligt tills silverglänsande hala kroppar pulserade vid dess fötter. Ett snabbt och hårt slag sände upp en av fiskarna på land och innan resten hann fly lyckades Det få upp två till på land. Att fjälla och bena ur fisken var svårare, utan syn till hjälp så tog det tid och dess koncentration var så fullständig att Det inte märkte pojken innan han hade börjat med en av de andra fiskarna. Ingen utav dem sa något men Det stannade av för att istället betrakta människan med alla sinnen Det hade kvar.
Ingen rädsla, bara förundran och en märklig likgiltighet angående den sårade varelsens groteska utseende. Han rörde sig med små snabba steg på ett märkligt steppande sätt och hans händer var vana vid sådant arbete han hade nu, att ta tillvara på vad andra tog med sig till lägren. Smärtan över att ha förlorat sin familj var redan långt borta, kanske hade de döda inte varit hans familj utan bara en grupp i en lång rad av grupper som alla slutat på samma sätt.
Det koncentrerade sig på att försöka sjunka in i pojkens sinne ända tills en av de nu färdiga fiskarna sköts fram mot Det. Det mullrade och sköt tillbaka den men pojken envisades. Ända tills Det gav upp och svalde fisken. Det var länge sedan något annat än luft passerat dess strupe men även om fisken kändes alltför sträv så exploderade smakerna på ett särdeles trevligt sätt. Det fanns dock mycket mindre aptitliga minnen som återvände.
Hon är så hungrig men något är fel med hennes ben och hon har ingen möjlighet att ge sig ut för att leta efter något i kaoset, dessutom vet hon att de kommer att försöka döda henne så fort hon känns igen. Alldeles bredvid ligger någon, någon hon känner igen och vars andning är lika ansträngd som hennes. Hon kan känna kraften strömma in i henne men än är hon inte färdig som människa, än behöver hon föda. Hennes händer sluter sig sakta över kamratens nacke till dess hjärtslagen stannar och hon snyftande böjer sig över…
Det hade glömt hur ont det gör att kräkas, men fisken kommer upp med en hel del galla. Pojken sätter försiktigt en flaska i handen på henne och hon sköljer ut munnen innan hon reser sig upp och sträcker ut sin hand. Pojken tar den utan att tveka och Det leder honom långsamt genom skogen.
Det lämnar honom när de kommer till bebyggda områden. Släpper hans hand och försvinner in bland buskarna. Nu är Det mycket närmare mullriga röst lukten än varma hand lukten och det vibrerar av spänning. Det mullrar så fort det kommer så nära att han borde höra det och hör det mjuka prasslet av tyg mot tyg när han vänder sig om.
”Sara?”
Det Skriker mjukt till svar och står stilla när han närmar sig. Det känner hans rädsla och något annat Det inte kan känna igen. För även om hans hjärta slår fort som en kanins så är det inte bara rädsla där. Det står stilla och låter honom närma sig, om han vill skada Det så får han. Det finns bara en handfull av varelser som Det aldrig skulle lyfta en hand emot men de är så högt värderade att Det inte skulle försvara sig själv, inte springa iväg om det så gällde dess egen existens.
Det känner en hand mot sitt skrovliga ansikte och sedan pressas Den in i en omfamning.
”Sara, Sara, Sara vad är det du gjort.”
Det, hon vet inte men sjunker in i hans sinne för att få reda på det.
Han såg dem föra bort henne, och efter allt som hänt så förstår han dem. Växter som helt plötsligt blommar upp i hennes närvaro. Böcker som skriker ut sina budskap och människor som blir galna bara av att vara i hennes närhet. Hon kommer tillbaka samma kväll, klädd i vita sjukhuskläder och blodsprängda ögon. Han gömmer henne men de kommer tillbaka för att hämta henne igen. Då skriker hon och alla fönstren exploderar, polisen har inte en chans då krossat glas tränger in i deras ögon och dräper dem i en explosion av blod. Själv ligger hans lillasyster i mitten och darrar, skrämd bortom allt sans och vett. Han försöker dra ut henne därifrån men hon vägrar röra på sig. Han hatar sig själv när han springer ut, huset exploderar bara sekunder efter han hunnit ut och han vet aldrig om det var anlagt eller om hans syster försökte spränga sig själv. Han flyr bort medan världen färgas röd och människor faller ner döda utan någon egentlig anledning. En månad senare är han säker på att i hela Norrköping finns det knappt 20 överlevande och det faktum att ingen undsättning kommer talar för att det inte är bättre någon annanstans.
Nu ser han henne igen, och kan inte se något som påminner om hans syster förutom en konstig känsla, tomma ögonhålor och vita ärr över kroppen, förvriden och utdragen. Några få hårtufsar på det förvridna huvudet.
Han vet, han vet att han aldrig borde ha lämnat henne. Hon var rädd och förvirrad och han hade lämnat henne utan förklaring.
”Store” säger hon och rösten är rädd, rädd för att den har en identitet. Genom hans ögon kan hon se sig själv och det skrämmer henne. Det hade inget att frukta men hon har tusen rädslor att överkomma.
”Liten” svarar han som alltid, på något sätt måste han hört vad hon ville säga trots att hennes stämband förvred orden till nästan hel oigenkännlighet.
Världen reste sig ur askan och hon kunde känna livet pulsera som om hela planeten delade ett enda hjärtslag. I detta ögonblick så skrek hon ut sin lycka och den svarade tills en symfoni av ren och skär livskraft steg mott himlen. Alla kunde höra den, hennes brors ögon var halvöppna och såg fjärrskådande ut med ett frånvarande leende. Likadant skedde med pojken och de andra överlevande. I detta ögonblick njöt alla djur som människa som växt över livet.
Detta var som det var menat att vara.
För evigt.
