Två korridorer baklänges
Tja efter den mycket fina tyska uppsatsen krävde Elli att jag skulle skriva en historia som hette 2 korridorer baklänges.
Vad mer kan jag säga. Här har ni dom
Skuggalver
__________________________________________________________
Sildar stirrade Mandro rakt i ögonen, en hopplös akt som var menad att uttrycka en varning, kanske till och med ett hot. Det ända han lyckades med var att verka barnslig. Mandro såg dock tillbaka med ögon lika uttryckslösa som vanligt, två guldmynts lika irisar fyllda av ointresse. Sedan log han och sa oväntat
"Två korridorer baklänges"
Sildar stirrade förvirrat på honom.
"Va?"
"Det är det du behöver gå för att både hålla koll på mig och ta dig till ungen"
Sildar uppskattade inte skämtet på hans bekostnad, med någon annan visst men inte med den farligt skarpa mörkeralven. Mandro skulle antagligen kunna döda både honom och Arra. Han hade trots allt ingen anledning att låta bli. Ingen anledning att följa med, vilket gjorde honom oberäknelig.
Sildar hade inte råd med fler risker, Arra låg därinne 2 korridorer ner och var hög på smärtstillande och lugnande. Hon hade inte råd med fler risker.
"Behöver jag det" Han förväntade sig egentligen inget svar på frågan. Inte ett ärligt sånt i alla fall.
"Ja, det behöver du." Mandro var plötsligt bara någon handbredd framför honom
"Jag är här på grund av att jag vill. Det är det enda du kan lita på." Han log farligt, förnöjt och över allt annat roat.
"Du tror du kan göra precis vad du vill eller hur?" Sildar gick undan från Mandro, högalven hade aldrig klarat av att folk trängde sig in på hans privata område.
"Nej" Han följde efter steg för steg "Jag tror jag kan göra precis vad jag kan"
Sildars hjärta skenade, han kände sig som om en enorm avgrund väntade på att svälja honom vilken sekund som helst. Var det så här Arra kände sig? Mörkeralvens retfulla och överlägsna sätt hade hon hanterat så väl att han nästan trodde hon tyckte om det. Mandros rovdjursögon borrade sig ner i Sildars inre och grävde fram alla svagheter han kunde hitta.
"Jag tror" kommenterade Mandro "Att om jag helt plötsligt bestämde mig för att ändra prioriteringar" Sildar hade backat in i väggen nu, utan någonstans att ta vägen. "Skulle det inte bara bli du som led av det eller hur?"
Ett outtalat hot, en risk mot den som var hans själ.
"Du rör henne inte!" Morrade han tillbaka med lysande ögon.
Det finns ett alviskt uttryck som är så gammalt att det finns hos både mörker- och högalver. Det heter Här Står Jag. Det betyder att man bestämmer en punkt man inte viker från. Det handlar om självrespekt och ståndaktighet.
Den som viker efter en sådan markering har ingen heder.
Han kände den doft som var Mandro, så nära var dom. För ett ögonblick undrade han om mörkeralven ens behövde andas så stilla verkade han stå.
Mandro vände sig helt plötsligt om och gick tillbaka uppför korridoren efter en långt och beräknande ögonblick.
"Du är framme prinsling!" Ropade han glatt över axeln. När Sildar förvirrat såg på dörren som skiljde honom från Arra hörde han ett högt och överraskande irriterande skratt från Mandros håll.
Sildar hade just gått två korridorer baklänges.
Ååååh vackert! Du är så snäll!
Keep up the good work, det är kul att läsa^^
