Strid
Mandro behövde aldrig försvara sig. Han såg bara till att inte vara där hugget skulle träffa. Han var en skrämmande syn i strid för de som än slogs mot honom för att vetskapen om att de inte kunde hindra honomverkade bara göra honom bättre. Han blev inte sårad. Han parerade inte. Aldrig hördes klangen som skapas när metal möter metal.
Han steg över de som stod nere på marken, som en slags avlägsen gudom eller en ointresserad demon slogs han. Han verkande inte fundera så mycket över vad som skedde runt honom, det visste han redan.
Det krävdes en kombination av Arra, Sildars blod och en av hans egna dolkar som användes mot honom för att få honom intresserad.
Sildar slogs inte, han fäktades. Med svärd i handen mötte han en eller flera motståndare och vann allt som oftast.
Om man inte räknade med att snubbla på ojämnheter i marken, eller den gången då någon kastade sitt vapen i frustration på honom och han stod förs förvirrat och sen dubbelvikt av smärtan när en träpåk kolliderade med hans mage, eller den gången när Arra skrek och han vred på huvudet.
Sanningen är att Sildar nästan jämt var bättre än sina motståndare. Han var bara varken lika kreativ eller erfaren vilket kanske gjorde honom till den lilla gruppens största nackdel i strid. Han blev distraherad lätt, han kunde inte räkna med fler faktorer än honom och motståndaren. Därimot visade han sig vara unik bland alla kända alver under Slaget om Skugghem.
'Parera, ripost, arra, utfall, Arra, undvika, blod, herregud hon blöder !''
Först förvånad men sedan road såg Mandro ur ögonvrån hur Prinslingen grep tag om en bänk som han sedan slungade med våldsam kraft mot sina motståndare varefter han rusade efter med ett ringande vrål av raseri och började slita sina fiender i stycken.
Alver hade inte haft några kända bärsärkar fram tills att Sildar kom.
Arra slogs som ett djur, hon kastade sig mot sina motståndares ben och fällde dom, hoppade upp på deras rygg bakifrån och pressade in sina fingrar i deras ögon. Hon slogs med en desperat blick i sina ögon som signalerade en djupt rotat dödsfruktan. Arra visste att hon skulle dö, hon kände döden i varje andetag hon andades. I varje hjärtslag fanns vissheten om att det kunde vara det sista.
Hon var männslig
Men sedan så såg hon på Sildars fåraktiga leende. På Mandros blixtrande ögon och visste att det inte var nog, inget kunde vara nog.
Arra slåss mot alla fiender inklusive tiden och för varje förlust försvinner hon lite mer.
Han steg över de som stod nere på marken, som en slags avlägsen gudom eller en ointresserad demon slogs han. Han verkande inte fundera så mycket över vad som skedde runt honom, det visste han redan.
Det krävdes en kombination av Arra, Sildars blod och en av hans egna dolkar som användes mot honom för att få honom intresserad.
Sildar slogs inte, han fäktades. Med svärd i handen mötte han en eller flera motståndare och vann allt som oftast.
Om man inte räknade med att snubbla på ojämnheter i marken, eller den gången då någon kastade sitt vapen i frustration på honom och han stod förs förvirrat och sen dubbelvikt av smärtan när en träpåk kolliderade med hans mage, eller den gången när Arra skrek och han vred på huvudet.
Sanningen är att Sildar nästan jämt var bättre än sina motståndare. Han var bara varken lika kreativ eller erfaren vilket kanske gjorde honom till den lilla gruppens största nackdel i strid. Han blev distraherad lätt, han kunde inte räkna med fler faktorer än honom och motståndaren. Därimot visade han sig vara unik bland alla kända alver under Slaget om Skugghem.
'Parera, ripost, arra, utfall, Arra, undvika, blod, herregud hon blöder !''
Först förvånad men sedan road såg Mandro ur ögonvrån hur Prinslingen grep tag om en bänk som han sedan slungade med våldsam kraft mot sina motståndare varefter han rusade efter med ett ringande vrål av raseri och började slita sina fiender i stycken.
Alver hade inte haft några kända bärsärkar fram tills att Sildar kom.
Arra slogs som ett djur, hon kastade sig mot sina motståndares ben och fällde dom, hoppade upp på deras rygg bakifrån och pressade in sina fingrar i deras ögon. Hon slogs med en desperat blick i sina ögon som signalerade en djupt rotat dödsfruktan. Arra visste att hon skulle dö, hon kände döden i varje andetag hon andades. I varje hjärtslag fanns vissheten om att det kunde vara det sista.
Hon var männslig
Men sedan så såg hon på Sildars fåraktiga leende. På Mandros blixtrande ögon och visste att det inte var nog, inget kunde vara nog.
Arra slåss mot alla fiender inklusive tiden och för varje förlust försvinner hon lite mer.
Kommentarer
Postat av: Emma
Tobi, me like att läsa det skriver, det är bra!
Trackback
