Aska
Aska är bland det renaste som finns.
Inte det svarta kolet som ligger kvar efter en eld. Svarta klumpar som lätt färgar av sig och smulas sönder. När jag var liten brukade jag försöka blanda det med vatten för att få färg med det blev för rinnigt jämt.
Nej aska är vit-grått och tunt som papper eller sand. Dagen efter valborgsmässoafton brukar jag gå ner till det som är kvar av elden. Det är fortfarande för varmt för att gå barfota så jag tar på mig stövlar.
Sen kan jag stå där och se ut över gärdet för det är tidigt, tidigt på våren och inget gror ännu. Då brukar jag tänka på brända hem och skrikande människor som strör salt över åkrarna och tårar i själen. Det var mycket mer övertygande när jag var liten. Kanske för att det verkade som det var mer aska då, mer förstörelse och mer skövling. För jag minns att stå så nära elden att askan dalade ner på mig och ansiktet kändes som det brann. Jag minns att när det blåste så att rökmolnet följde marken så sprang jag och min bror tjutande som demoner genom det. Som om vi var vandalerna som kom för skövlade världen.
Dagen efter var askan inte levande utan död. Den låg som en matta på marken och när den svalnat kunde jag låta den rinna genom mina fingrar.
Aska är rent, bland det renaste som finns. Men när den inte finns i röken eller elden. När den inte flyger upp i luften är den bara död, sorg och bränd saltad jord.
Imorgon blir det Badhus, önskat av Emma
