I didn't fight all the way up the food chain to be a vegetarian

Ibland tänker jag på föräldraskap och blir rädd för mig själv. Jag tror att jag läser för mycket böcker, barnen där är trevligre än i verkligheten.

Dessutom tror jag aldrig jag blir mor, bara tanken är äcklig. jag skulle därimot tycka om att vara faster, gudmor eller liknande. Singelföräldrar får inte adoptera, och jag skulle nog inte kunna offra så mycket av mig själv.

Jag vet inte vad det beror på men jag har alltid varit mer eller mindre besatt av termer som hem och familj. Inte lekar som mamma-pappa-barn utan snarare den japanska termen Nakama när jag var liten, fast då visste jag inte vad det var.

Människor som inte nödvändigtvis tycker om varandra men som ändå kan lita på varandra vad som än händer. Människor vars liv är så tätt samanbundet med ens eget att man inte behöver tänka på skillnaden. Mina lekar var störande och antagligen inte särskilt hälsosamma men medan jag låg i bilen och upplevde leken på ett sätt som jag nu tycker är mer än läskigt och som jag är glad att jag förlorat.

 Jag lekte att jag blev kidnappad av biltjuvar som sedan var tvugna att ta hand om mig. Familj.

Jag lekte att jag var föräldralös och var med ett gäng föräldralösa som parasiterade på samhället. Familj

Jag byggde kojor och föreställde mig snön utanför och hur jag fiskade och jagade för min föda. Samlade in bär och rötter. Hem

Jag lekte att min storebror tog hand om mig, att gangsters hade mig som gisslan och tränade mig till att döda folk medan försökte befria mig. Familj

Jag lekte lekar om blod och tragedier och lojalitet större än livet och nu skriver jag istället hstorier om dom. Historier om svält och om symboliska gester och vinterns kyla och sommarens hetta och ord som inte funkar annat än innanför pannbenet.

Jag är bara glad att jag distantierat mig. Jag är ganska säker på att det inte skulle vara sunt annars. Jag ser inte mig själv som huvudperson längre, och dagdrömmar om en laglös värld och blod under naglarna har ändrats. Dom har blivigt drömmen om en lägenhet med mig som ägare, om rum med mjukt gula tapeter och träpaneler och små glasprismor som hänger från taket. De inkluderar mörk fuktig jord och blommande växter istället för små barn ensamt döende i en snöstorm. Barnen är inte längre skadade eller döende utan min brorsdotter som jag tar hand om över en vecka, mina elever eller bara helt enkelt min vän.

Jag har alltid varit någolunda hiearkiskt sinnad och gruppar ganska grovt folk i jämlikar under eller över. Inte för att jag är bättre eller sämre. Det är helt enkelt så det är. En chef, min mor eller en lärare är över. Mina klasskamrater är jämlikar och små barn är under. De under tar man hand om, de över lyssnar man till (även om man inte lyder) och man stöder ens jämlikar. Det här är inget system jag tänker på eller formulerar ofta. Det är bara en av sakerna jag vet om mig själv. Det är som jag ser det inget problem och varken hjälper eller hindrar mig.

Jag är nöjd och tillfreds med det mesta numera och när vintern kommer ska jag drömma sommardrömmar så ofta jag kan. Om jordgubbar och fält av död brun jord som går att springa över i en evighet och svarta vatten som aldrig tar slut, att sova ihoprullad i skuggan. Jag ska drömma höstdrömmar om äpplen och vindruvor, om att gå på en matta av hala blöta löv, om köttgrytor med morötter i och mustig smak, om lajv och om att se människor som tycker om mig varje dag.

Och så kanske jag ska drömma om små händer som försöker gripa ett av mina fingrar, om envarm tyngd i famnen och om att bli väkt av panikartade skrik och ha möjligheten att lugna dom. Jag ska drömma om att ta hand om andra varelser, om en grupp kattungar som sommnat i en hög och om kunna ha något som aldrig helt tas ifrån en.

Det är ganska löjligt men sån är jag och om jag känner mig själv rätt så kommer jag vara nöjd med en skaplig etta och en fågel att prata med.

Men jag ska drömma om band mellan varelser och lova mig själv att aldrig mer vara ensam.




Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.
- Att döda ett barn