?They never ran out of courage. But in the end? they ran out of time.? ? Londo Mollari från Babylon 5.


Jag gråter.


fummlande med känslor och uttryck som var främmande i min mun gråter jag och ber om förlåtelse. Förlåtelse till
skuggor av mig själv. Förlåtelse över vad historien tog.


Förlåtelse till en man vars själ liksom hans hår och dolkar var blanksvart. Förlåtelse för ett skinande svärd buret av en ursinnig flicka. Förlåtelse för alla de tillfällen jag inte lät honom slinka iväg och lämmna 2 skuggalver åt sitt öde.
Han ger ingen. Han har aldrig gett någon och kommer aldrig ge någon. speciellt inte till en flicka som slitigt sönder sin egen själ för att skapa världar av lidande.


Förlåtelse till en pojke med fåraktigt leende och sorgsna vilsna ögon. Förlåtelse för skillnaden mellan honom och en grönögd prinssessa som bara dög i hans ögon. Förlåtelse för en dolk i ryggen och en krossad dröm om himmelgudarnas barn.


Förlåtelse till en flicka som kunde blivigt vad hon ville men som tvingades ge upp allt för ett rovdjor och en vilsen pojke. Som gav sig av utan mer än fiender i bagaget och som tvingades döda utan att dödas. Som tvingades överleva bara för att bli en kvinna och se sin dotter ge sig av med en spegelbild av den mördare som förstörde henne.


Förlåtelse till sagda dotter för den lycka jag gav henne förlåtelse för allt som jag gav henne. Förlåtelse för att jag lät något så litet som en annan människas leende betyda så mycket att hon dog för - och med - det.


Förlåtelse till den bleka skuggan av en mördare som aldrig var något. Som aldrig fck betyda något förutom för en flicka som var ett monster. Förlåtelse för hur han tvingades se det där misslyckade försöket till mänsklig varelse ge upp allt för honom utan att någon av er lyckades.


Förlåtelse till en syster vars kraft skulle kunnat rädda själar, skulle kunna hela världen och ge en döende jord kraft. Hon kunde bli en symbol för hoppet. istället blev hon livgivare till en döende tyrann som inte kunde visa någonting till någon utan att de blev dödade. Förlåtelse för den lojalitet du kände. Hon förlåter mig till och med nu plågar jag
henne men hon vägrar vara självisk. Hon vägrar vara jag.


Förlåtelse till brodern som var aldelles för männsklig för att överleva. Förlåtelse för den envishet som aldrig försvann. Jag tog hans arm, jag tog hans styrka men inte hans liv. Det spenderade han med att jaga efter den skugga som i slutet inte hade minsta likhet med det han sökte. Det var sökandet jag gav honom, tvingade honom att ta emot det och gjorde det till ett helvete.


För tankar som blev till drömmar, från drömmar som blev till skrift, från skrift till liv i mitt eget universum som alltid dödar flickan med svavelstickorna.


Jag skapade matyrer för att få känna deras blod på min tunga. För att dela en smärta som aldrig blev mer än tillfällig men som fullde mig fullt ut. Jag kan aldrig ta tillbaka den. Jag kan inte ens ångra den, bara säga att jag sörjer dom.



----------------------------------------------------

yay för emofacket på datorn man kan hitta lite vad som.
  


 


Kommentarer
Postat av: Emma

Den var fin^^

2008-01-16 @ 21:49:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0